En väldigt deppig dag

När kroppen ger upp och man måste inse att det inte går längre. När prioriteringarna ändras om. När min kämpaglöd inte längre vinner över kroppens ovilja att samarbeta. När jag ber om ursäkt över min existens.

Jag är glad över att jag inte är en sådan person som lägger sig platt varje gång det kommer ett hinder. Jag har en inre drivkraft som inte alla har och den är jag tacksam över. Men.. när det gäller på att lyssna på vad jag klarar av och inte så är den drivkraften väldigt förvirrande. Jag klarar allt. Det tror jag i alla fall och jag lägger förväntningar om att jag är oövervinnerlig på mig själv. Detta resulterar givetvis i magplask. Och det gör ont. Det gör ont att inse att jag inte är så stark som jag önskar att jag vore. Känslan i kroppen om att jag sviker alla i min närhet gör också ont. Och så var det det där med prioriteringar. Min bebis måste få vara det viktigaste i mitt liv. Viktigare än att jag kämpar min kropp och därmed henne i fördärvet.

Det här året symboliserar misslyckanden för mig och jag längtar tills jag kan lägga det bakom mig och fokusera på det som faktiskt går bra istället. Just nu orkar jag inte mer varken fysiskt eller psykiskt. Alla bakslag äter upp mig inifrån och jag har så svårt att urskilja det positiva. Jag är trött på att ha någon som bankar ner mig i marken varje gång jag försöker ställa mig upp. Jag förlorade mitt barn, jag blev sjukskriven, jag blev tvungen att byta jobb, på nya jobbet levde jag inte upp till de förväntningar jag har på mig själv eller som jag tror att andra har på mig. Nya graviditeten resulterade i ordentligt illamående, orken tog slut och jag kunde inte följa med på något roligt längre, sedan kom foglossningen och därefter infektionerna. Stressen och oron över alla dessa moment tär hårt på mig. Det här året har satt sina spår i mig på ett mörkt och negativt vis som jag verkligen föraktar, därmed föraktar jag även bitar av mig själv. Jag saknar att se på livet med positiva ögon. Idag är jag för trött för att ta itu med det men det är en ny dag imorgon. Jag kommer att bli sjukskriven för att få chans att ge mig själv det lugn och den vila jag så desperat behöver. Sjukskrivningen känns som ytterligare ett misslyckande men någonstans förstår jag att jag måste för att kunna kurera mig och läka till den människan som jag vill vara när min bebis kommer.