tisdag 29 juli 2014

Biodejt

Igår var jag och Daniel på en klassisk dejt med middag och bio. Vi såg "Förr eller senare exploderar jag"- Det blev för mig 2 timmar och 6 minuter av tårar. Jag rekommenderar den verkligen, jättefin film men jag är nog lite för känslig för att se den här typen av film just nu. 

Både jag och Daniel lyckades med två tabbar igår. Innan vi åkte in till stan slängde vi massa skräp på tippen och till det uppdraget hade Daniel bara tagit på sig sina crocs som han brukar ha när vi grejar hemma, hehe inga konstigheter. Men han tyckte det var rätt pinsamt när han i stan upptäcker att han aldrig bytte skor. Jag skrattade gott kan jag säga, hehe. Sedan är det min tur att klanta till det (och ja dessa tabbar är egentligen helt oväsentliga och förmodligen inte ens roligt för någon förutom oss men men) vi plockar i alla fall lite lösgodis till filmen och det första jag gör när vi satt oss i biosalongen är att plocka upp en godis med repliken "jaha köpte du sådana här också, dessa måste jag prova!" och stoppar in den i munnen medan Daniel stammar fram "ja.. jag köpte en sådan för jag ville prova". Oj vad jag rodnade i den stunden, hehe. Små skitsaker som gör dagen lite roligare helt enkelt.

lördag 26 juli 2014

Lillans rum

FÖRE
 
EFTER

Under semestern har vi haft som projekt att göra i ordning lillskruttans rum. Nu äntligen börjar vi bli klara, i alla fall med den tråkiga renoveringsbiten. Tänker att jag tar sensommaren och hösten på mig för att boa och göra ordentligt fint här inne. Bara det bästa åt min lilla tjej. Jag är i alla fall otroligt nöjd med resultatet.

torsdag 24 juli 2014

Förlossningen Del 2

Idag är mina tjejer lika gamla. Det är helt overkligt, en lillasyster ska inte kunna bli lika gammal som sin storasyster. Men så är det i vår familj...


Trots att jag somnat snabbt vaknade jag mitt i natten av att jag behövde kissa. Ringde på klockan och jag skämdes över att jag störde sköterskorna enbart för att jag behövde kissa. På toaletten upptäcker jag att det är blod överallt, jag börjar gråta och inser att det lilla hopp som fanns för vår skatt nu är borta. Jag berättar om blodet för sjuksköterskan som är supergullig mot mig och gör en undersökning. Jag är nästan helt öppen men fortfarande helt utan förlossningsvärkar. Hon säger att vi ska avvakta till morgonen och jag får lite mer morfin innan jag somnar igen. Stackars Daniel jag vet att han vaknade så fort jag gjorde minsta lilla ljud ifrån mig den natten. Han vakade över oss. Det ska du veta Isabella att pappa älskade (älskar) dig verkligen mest av allt. På morgonen den 2 januari känner jag hur Isabella rör sig i magen och jag klappar extra mycket på henne eftersom jag vet att detta förmodligen blir sista gången jag får känna hennes kittlande rörelser. Kuratorn kommer in till oss och berättar lite om vad vi har för alternativ med begravning och liknande, hör om vi har några funderingar och undrar om hon kan göra något för att underlätta för oss. Under hela vistelsetiden på sjukhuset är jag och Daniel så enade i allt så att det nästan känns som att vi är en enda person. Vi vill att vår skatt ska få vara tillsammans med andra änglabarn och ber sjukhuset ta hand om allt (vi har en plats för henne hemma istället, eftersom att ingen av oss är troende kändes det bara olustigt med en begravning). Vi väljer också att sätta igång förlossningen och inte dra ut på det här helvetet längre än nödvändigt. Vår Isabella kommer att dö hur vi än går tillväga. Jag har aldrig tvivlat på att de beslut vi fattade under dessa dagar har varit rätt. Värkarbetet kom igång igen efter några sprutor och jag var inte lika rädd som föregående dag. Nu hade allt hunnit sjunka in lite och jag hade fått lite tid på mig att förbereda mig på allt detta hemska som vi blev tvungna att gå igenom. Min största rädsla och nervositet nu låg i om hon skulle leva eller vara död när hon kom. Förlossningen gick smidigt och det gjorde inte alls lika ont som det hade gjort när vattnet gick. Hon var livlös och liten men så vacker. Hon hade en liten putmun och små öron, långa smala fingrar och jag tyckte att hon var så himla fin. Jag kände mig lättad av att hon fick dö lugnt i magen istället för att hon skulle behöva kämpa utanför med sina små organ som inte hade en chans. Jag hade fått veta innan att jag skulle tas till operation om moderkakan inte kom ut som den skulle (vilket den inte gjorde), jag fick en bedövning från bröstet och neråt så jag hade inte ont men det var lite obehagligt. Dessutom var det så sjukt mycket folk överallt i operationssalen, Daniel fick inte följa med och jag visste inte vad som pågick, narkossköterskan han var väldigt gullig och berättade vad som hände hela tiden och fick mig att känna mig lugn och trygg. Tack och lov säger jag bara för all den fantastiska personal som stöttade oss under denna skräckfyllda upplevelse. Det hade gått några timmar sedan förlossningen nu och när jag fick komma ner på rummet igen så fick jag träffa Daniel och vårt änglabarn en stund till. Hur absurd känslan än är så var jag stolt den här dagen. Jag blev mamma, vi blev föräldrar till världens finaste ängel. Bella. Vi bad om att få stanna ytterligare en natt på sjukhuset ifall det skulle vara något så kändes det tryggt att veta att det fanns snabb hjälp att få. Jag grät mycket den här kvällen och de kommande dagarna.
På morgonen dagen efter såg jag mig i spegeln och insåg att magen var borta, där och då bröt jag ihop. Först då insåg jag nog vad jag hade förlorat. Min framtid. Det vi hade planerat för och byggt upp i flera månader. Vår dotter fanns inte längre hos mig, jag kunde inte skydda henne så som en mamma ska skydda sitt barn. Att åka från sjukhuset efter en förlossning och inte ha sitt barn med sig hem utan lämna henne kvar på sjukhuset... Vilken förälder gör så? Jag hade så otroligt dåligt samvete. Men visste samtidigt att jag gjort allt jag kunnat för mitt barn. Det enda jag önskade henne nu var att hon hade det bra. Vi lämnade en strumpa och ros hos henne. Det låter kanske konstigt men jag hade gått med den lilla bebisstrumpan i min jackficka sedan jag fick presenten från Josse och Jannike tidigt i graviditeten. Eftersom den var hennes ville jag att hon skulle ha den. 

Nu skulle vi överleva jag och Daniel. Fokusera på det positiva och all kärlek och lycka hon givit oss.  Jag önskar inte en sekund att det hade skett ett missfall tidigare under graviditeten eller att vi inte hade fått henne alls för att slippa gå igenom detta. Allt hon gav oss har varit värt varenda sekund av smärta. Daniel är min klippa och jag hade inte klarat att gå igenom detta utan honom. Han är kärlek i dess renaste form och vår familj är den bästa man kan tänka sig även om den inte alls är som andra familjer. Nu har det nästan gått 7 månader men det går inte en dag utan att jag tänker på och saknar vår änglatjej men jag vet att hon alltid finns hos oss och det känns fint.
 

onsdag 23 juli 2014

Förlossningen Del 1

Idag är en dag som väcker många jobbiga minnen till liv. Idag kastas jag tillbaka till nyårsdagen och vad som skulle komma att bli de värsta två dygnen i mitt liv. Idag är lillan i magen lika gammal (22 +1) som Isabella var när vi åkte in till sjukhuset när förlossningen satte igång. Nu vill jag varna känsliga läsare för nu tänker jag dela med mig av min skräckhistoria.


Vi vaknar upp på nyårsdagen efter en härlig kväll med vänner, mat och många skratt. Jag har ont i magen men tänker att det måste vara från all mat… min mage är ju som den är. Jag går på toaletten men det blir inte bättre. Magen krampar mer och mer och vi bestämmer oss för att åka hem så jag får vilat ordentligt. Väl hemma går jag på toaletten igen och upptäcker att det kommit lite blod och tänker då att det ändå är bäst att ringa. Efter lite omslussande mellan olika telefonväxlar så hamnar vi tillslut på specialkliniken på östra som säger att det förmodligen inte är någon fara men att vi ska komma in på en kontroll för säkerhets skull. När vi sitter i bilen blir jag lite nervös men försöker ändå hålla borta de värsta tankarna. Jag känner ju hur Bella-bus rör sig där inne vilket lugnar. Eftersom att det är Sveriges rödaste dag (den 1 januari) är det bara en läkare som har jour så de ber oss sitta ner och vänta. Jag får lite dåligt samvete gentemot Daniel för jag vet att det går en Liverpoolmatch som jag vet att han gärna hade sett och förmodligen sitter vi här helt i onödan. Men jag vet också att Daniel prioriterar mig och framförallt Isabella högre än allt annat så den känslan går över ganska snabbt. Det dröjer inte så länge och vi får komma in i ett undersökningsrum. Här slår de på ultraljudet och tittar och vi ser hur hjärtat slår som det ska. Läkaren blir lite tyst och hon säger att vi nog ska göra ett vaginalt ultraljud också för att se exakt vad det är som händer. När jag tar av mig mina trosor har det kommit mer blod och jag blir orolig men biter ihop när hon ska göra undersökningen. ”Du har börjat öppna dig”… Detta är förmodligen den värsta stunden i våra bådas liv. Den rädslan som infann sig där och då är helt obeskrivlig. Nu spricker den lyckobubblan vi varit i under flera månader. Det är kaos i rummet och det kommer in fler sköterskor som hjälper till och försöker trösta och lugna. Jag hivas upp i en säng och vi blir slussade till ett förlossningsrum på specialkliniken. Värkarna tätnar. Jag får lustgas och morfin. Jag är så rädd, jag har ju inte hunnit läsa något alls om förlossningen, det var ju 17 veckor kvar tills jag skulle vara helt förberedd på det. Hur ska man andas? Hur ska man trycka? Kommer hon att leva? Hur gör man när man förlorar ett barn? En miljon frågor for genom mitt huvud samtidigt som att drogerna verkade. Jag grät och sa högt flera gånger att mitt barn kommer nu och hon kommer att dö. Förmodligen mest för att förbereda mig själv på vad som skulle hända för det var så obegripligt. Jag vet också att jag sa till sköterskorna att de har världens sämsta jobb. Tyckte synd om dem för att jag hade sådan panik och att de inte kunde göra något för mig eller min familj som gjorde att vi inte förlorade vårt barn. Vårt FRISKA barn. Efter ett par timmar på sjukhuset kom ordentliga värkar och jag stålsatte mig för att Bella skulle komma nu, det kändes som om jag skulle explodera. Det gjorde jag också, vattnet gick. Efter detta stannade allt av. Värkarna tog slut. Det fanns fortfarande en liten gnutta hopp för vår älskling att överleva. En av sjuksystrarna berättade att det finns barn som överlever trots att vattnet har gått eftersom det hela tiden fylls på, däremot finns det ju ingen hinna som skyddar barnet längre vilket gör babyn betydligt mer mottagligt för infektioner. Jag höll mig fast vid den lilla gnutta hopp ett tag till även ifall jag förberedde mig på att det som absolut inte fick hända höll på att hända. Pontus och Daniels föräldrar kom och hälsade på oss och lämnade lite grejer. Vet att jag var väldigt tacksam för deras stöd framförallt för Daniels skull, jag ville inte att han skulle må dåligt och kände mig ganska så maktlös som bara låg där i sängen som ett drogat vrak. Vet att jag tyckte synd om honom för att han var tvungen att vara stark när jag var så svag trots att han förlorade ett barn precis lika mycket som jag. Allt jag ville var att skydda min familj. Fan, fan, fan att jag inte lyckades med det. Jag somnade ganska tidigt den kvällen, jag hade förväntat mig massa mardrömmar och en helt sömnlös natt men jag var så trött efter chocken och traumat så jag slocknade trots allt.

måndag 21 juli 2014

Semester

Så härligt med semester, jag har tid att vila när jag behöver och försöker bara fylla mina dagar med så mycket positiva minnen som jag kan. Umgås med vänner och familj, njuta av det fina vädret (om jag har lust) eller bara ligga och titta på någon serie en hel dag.

Idag tog vi en lång sovmorgon, åt en ordentlig frukost och åkte till stamsjön. Vi solade, badade och åt glass. Därefter åkte vi och storhandlade. Nu ska vi äta lunch och vila en stund innan vi ger oss på att måla taket i lillprinsessans rum. Ikväll kommer hela goa gänget på grillmys. Det ryms mycket härligt på lediga dagar.

Skrämda föräldrar

Igår blev jag rädd. Panikrädd. Det började på morgonen då jag fick små sammandragningar när vi höll på att fixa i lillans rum. Efter en stund gjorde det ganska ont för jag fick kramp när hon rörde på sig där inne. Jag bröt ihop, började gråta och skaka i hela kroppen och tankarna for till det absolut värsta som kan ske för det var på detta sätt det började när Isabellas förlossning satte igång. Jag tog mig samman efter lugnande ord från Daniel och la mig ner och vilade en stund men när det några timmar senare fortfarande gjorde ont och jag fick ett sammanbrott till och vi bestämde oss för att ringa till Östra och åka in. Samma väntrum, samma undersökningssal som när vi fick veta att vi skulle förlora vårt barn, känslan av att veta vad som skulle kunna hända gav mig kalla kårar. Som tur var fick vi bara bekräftat att det var kroppen som övade sig för vad som ska ske i November och lillan som trycker för att få lite större plats i livmodern. Lättnaden av det beskedet var överväldigande. 

På torsdag är tjejerna lika gamla så jag antar att min hjärna spökar extra mycket med mig just nu. Men det är så sjukt skrämmande när jag inte längre har någon kontroll över något och de mörkaste tankarna tar över. Känslan av att kunna förlora ett barn till är fruktansvärd men någonstans vet jag ju att det är en risk som alla som väljer att bli föräldrar tar och jag om någon vet ju att det är värt det.


måndag 14 juli 2014

Att leva med sorg

Sorgen har blivit en del av mitt liv nu. En del som jag tidigare aldrig föreställt mig skulle finnas där. Nu blev det så, vår Bella dog. Hon var det bästa som hade hänt oss (är fortfarande) och hon rycktes ifrån oss snabbt och utan förklaring. En helt frisk bebis blev en ängel på två dagar. Jag är inte arg för att det hände just oss. Jag orkar helt enkelt inte det. Men sorgen och saknaden av vårt barn som vi bara fick träffa i en dag kommer vi aldrig undan. Hon finns hos oss alltid och det är jag glad över. Jag har kommit till en punkt nu då jag kan känna uppskattning över allt det fina i mitt liv. Jag är lycklig att jag har Daniel, jag är lycklig över att vi fick Isabella och jag är lycklig över lilla bebis i magen. Detta betyder inte att jag aldrig är ledsen längre, för det är jag. Men det är okej att känna både och. Man kan vara lycklig och ledsen på samma gång och det är okej att skratta och gråta på samma dag. Sorgen är en del av mitt liv nu och jag har accepterat det. Det är fel att säga att jag har gått vidare för det gör man inte efter att ha förlorat ett barn. Däremot tänker jag på henne och minns allt det fina och jag har hittat tillbaka till känslan av att kunna vara så kittlande glad över allt det vackra i livet. Jag är inte rädd för min förlust. Isabella och allt som hör henne till är en del av mig nu. Jag väljer att omfamna det för hon är något av det mest dyrbara jag har.

torsdag 3 juli 2014

Äkta kärlek

Igår fick vi träffa vår fina tjej. Älskade lillasyster ser frisk och fin ut. Hon vinkade till och med till mamma och pappa. Som vi älskar våra prinsessor!