Sorgen har blivit en del av mitt liv nu. En del som jag tidigare aldrig föreställt mig skulle finnas där. Nu blev det så, vår Bella dog. Hon var det bästa som hade hänt oss (är fortfarande) och hon rycktes ifrån oss snabbt och utan förklaring. En helt frisk bebis blev en ängel på två dagar. Jag är inte arg för att det hände just oss. Jag orkar helt enkelt inte det. Men sorgen och saknaden av vårt barn som vi bara fick träffa i en dag kommer vi aldrig undan. Hon finns hos oss alltid och det är jag glad över. Jag har kommit till en punkt nu då jag kan känna uppskattning över allt det fina i mitt liv. Jag är lycklig att jag har Daniel, jag är lycklig över att vi fick Isabella och jag är lycklig över lilla bebis i magen. Detta betyder inte att jag aldrig är ledsen längre, för det är jag. Men det är okej att känna både och. Man kan vara lycklig och ledsen på samma gång och det är okej att skratta och gråta på samma dag. Sorgen är en del av mitt liv nu och jag har accepterat det. Det är fel att säga att jag har gått vidare för det gör man inte efter att ha förlorat ett barn. Däremot tänker jag på henne och minns allt det fina och jag har hittat tillbaka till känslan av att kunna vara så kittlande glad över allt det vackra i livet. Jag är inte rädd för min förlust. Isabella och allt som hör henne till är en del av mig nu. Jag väljer att omfamna det för hon är något av det mest dyrbara jag har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar