torsdag 23 januari 2014

Flickan som gillar att dansa

Nu försöker jag förstå, jag har blivit mamma till ett änglabarn. Jag måste säga det högt för att förstå att det inte bara var en dröm. Mitt barn dog. Jag sitter och väntar på ett samtal, ett samtal från min Bella. Det samtalet kommer aldrig komma fram. Hon är för liten för att kunna ringa och dessutom är hon död så hon kommer aldrig att höra av sig till mig. Jag vet detta men eftersom att jag inte förstår så fortsätter jag att vänta. Idioti. När jag låser dörren och går hemifrån så har jag glömt något, kan inte riktigt komma på vad det är. Sedan minns jag. Jag har glömt magen. Jag har glömt att ta med mig min bebis. Sjukt att glömma en sådan sak. Känner mig som världens sämsta förälder i några sekunder innan jag minns att det inte är mitt fel. Jag kan inte ta henne med mig för hon är död. Jag är så förvirrad för det är så himla svårt att förstå. Min kropp gör saker på rutin, det är lätt jag behöver inte tänka efter så mycket. Men om något ska göras annorlunda blir jag helt snurrig. Det är som om hjärnan har gått sönder. Den tar liksom inte emot ny information utan fortsätter att göra saker på rutin. Detta är min nya vardag. Jag har gått sönder och en bit av mig saknas så jag kommer aldrig kunna bli riktigt hel igen. Men kärlek är som lim. Jag hålls ihop därför att jag fortfarande är en sån där naiv människa som tror på kärlek och lycka. En sådan som tror att allt det bästa inte hänt än och som känner glädje över allt det vackra i världen. Jag undviker att ställa frågan varför. För det har ingen betydelse. Min älskling är död oavsett. Jag fortsätter leva.


måndag 13 januari 2014

Utan dig

Det svåra är inte att vara ledsen.. Det är jag konstant. Det svåra är att glädjas över det vi fick. Vara lycklig trots att det värsta som kan hända har hänt oss. Att fortsätta leva, bearbeta sorgen och våga andas igen. Ibland gömmer jag bort hur man gör men för det mesta går det bra. Folk frågar hur jag mår... Det är ingen konstig fråga men den är helt omöjlig att svara på. Speciellt ett svar som folk vill höra. Jag brukar säga att jag mår okej, men egentligen mår jag allt. Jag mår fantastiskt samtidigt som jag mår förjävligt, jag är glad samtidigt som jag är ledsen, jag är lycklig samtidigt som jag är olycklig. Hela jag är full av kontraster och jag kämpar med varenda fiber i min kropp att det positiva ska vinna. För det är så jag vill minnas dig. Glädje, kärlek och lycka är vad du ska symbolisera i mitt liv om jag så ska kämpa tills jag dör för att känna så. Jag är förälder nu. En mamma utan barn. Det är sorgligt, inga tvivel. Men det finns så mycket glädje också. Jag ångrar inte att du fanns, aldrig. Jag bara saknar dig så fruktansvärt mycket.

fredag 10 januari 2014

Det var alltid din låt

"Cause you were just a small bump unborn for five months then torn from life.
Maybe you were needed up there but we're still unaware as why."
-Ed Sheeran


tisdag 7 januari 2014

Lilly Isabella Telder

Idag har varit en dag då många gått tillbaka till vardagen. Inte jag, mitt liv har stannat. Jag har blivit mamma och förlorat ett barn. För mig finns inte längre någon vardag att komma tillbaka till. Inget är som vanligt längre för min värld har vridits uppochner. 

Den 2 Januari 2014 födde jag vår Isabella. Hon var det vackraste barnet man kan tänka sig. Helt perfekt med små öron, liten söt näsa och pussmun. Så otroligt älskad från första dagen vi visste att hon fanns. Finns inte ord nog att uttrycka min kärlek eller saknad efter henne. Jag är så otroligt lycklig över allt hon gav mig samtidigt som jag är så otroligt ledsen över att jag inte kunde skydda henne så som jag borde ha gjort.