Flickan som gillar att dansa

Nu försöker jag förstå, jag har blivit mamma till ett änglabarn. Jag måste säga det högt för att förstå att det inte bara var en dröm. Mitt barn dog. Jag sitter och väntar på ett samtal, ett samtal från min Bella. Det samtalet kommer aldrig komma fram. Hon är för liten för att kunna ringa och dessutom är hon död så hon kommer aldrig att höra av sig till mig. Jag vet detta men eftersom att jag inte förstår så fortsätter jag att vänta. Idioti. När jag låser dörren och går hemifrån så har jag glömt något, kan inte riktigt komma på vad det är. Sedan minns jag. Jag har glömt magen. Jag har glömt att ta med mig min bebis. Sjukt att glömma en sådan sak. Känner mig som världens sämsta förälder i några sekunder innan jag minns att det inte är mitt fel. Jag kan inte ta henne med mig för hon är död. Jag är så förvirrad för det är så himla svårt att förstå. Min kropp gör saker på rutin, det är lätt jag behöver inte tänka efter så mycket. Men om något ska göras annorlunda blir jag helt snurrig. Det är som om hjärnan har gått sönder. Den tar liksom inte emot ny information utan fortsätter att göra saker på rutin. Detta är min nya vardag. Jag har gått sönder och en bit av mig saknas så jag kommer aldrig kunna bli riktigt hel igen. Men kärlek är som lim. Jag hålls ihop därför att jag fortfarande är en sån där naiv människa som tror på kärlek och lycka. En sådan som tror att allt det bästa inte hänt än och som känner glädje över allt det vackra i världen. Jag undviker att ställa frågan varför. För det har ingen betydelse. Min älskling är död oavsett. Jag fortsätter leva.