Igår blev jag rädd. Panikrädd. Det började på morgonen då jag fick små sammandragningar när vi höll på att fixa i lillans rum. Efter en stund gjorde det ganska ont för jag fick kramp när hon rörde på sig där inne. Jag bröt ihop, började gråta och skaka i hela kroppen och tankarna for till det absolut värsta som kan ske för det var på detta sätt det började när Isabellas förlossning satte igång. Jag tog mig samman efter lugnande ord från Daniel och la mig ner och vilade en stund men när det några timmar senare fortfarande gjorde ont och jag fick ett sammanbrott till och vi bestämde oss för att ringa till Östra och åka in. Samma väntrum, samma undersökningssal som när vi fick veta att vi skulle förlora vårt barn, känslan av att veta vad som skulle kunna hända gav mig kalla kårar. Som tur var fick vi bara bekräftat att det var kroppen som övade sig för vad som ska ske i November och lillan som trycker för att få lite större plats i livmodern. Lättnaden av det beskedet var överväldigande.
På torsdag är tjejerna lika gamla så jag antar att min hjärna spökar extra mycket med mig just nu. Men det är så sjukt skrämmande när jag inte längre har någon kontroll över något och de mörkaste tankarna tar över. Känslan av att kunna förlora ett barn till är fruktansvärd men någonstans vet jag ju att det är en risk som alla som väljer att bli föräldrar tar och jag om någon vet ju att det är värt det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar