Förlossningsberättelse Alicia

Nu har det gått 2,5 månad sedan Alicia kom till världen så jag tänkte att det är på tiden för en liten förlossningsberättelse innan jag helt glömt bort allt.

Ni som läst ett tag vet att jag hade mycket sammandragningar som gjorde ont ett bra tag innan hon kom, dessutom såg barnmorskan att hon låg hon fixerad redan när jag gick in i vecka 33. Och egentligen från det att hon fixerat sig kände jag ett väldigt tryck neråt med sammandragningar som gjorde ont i princip varje dag. Ungefär en vecka innan hon kom, alltså i vecka 35, så kom sammandragningarna regelbundet varje kväll med mellan 5-10 min mellanrum, ca 1 minut långa och höll på i ca 3 timmar innan det avtog när jag gick och lade mig. Samma sak hände på tisdagskvällen, vid åttasnåret så satte sammandragningarna igång precis likadant som alla andra kvällar, men dessa slutade inte när jag gick och lade mig. Minns att jag blev irriterad och tänkte "ska jag aldrig få slippa den här smärtan". Hade så ont på grund av foglossningen också så min kropp var helt slut och psyket så trött på att ha ont och känna den fruktansvärda oron som var när jag inte hela tiden kunde känna om hon fortfarande levde och hade det bra därinne. Hur som helst gick jag i alla fall och lade mig för att sova med inställningen att jag ska bannemig sova mig igenom resten av den här smärtan för jag orkar inte med att ha ont. Att påpeka här är väl kanske att det kändes precis som när jag har min värsta mensvärk, inte värre än så. Lyckades somna efter en liten stund men sov väldigt oroligt den natten och var uppe varje halvtimme/timme för att värma på vetesäcken. 

När jag vaknade på morgonen strax innan kl 6 så tänkte jag att det var märkligt att jag fortfarande hade sammandragningar med samma intervaller som tidigare (5-15 min mellanrum) men enligt alla på internet så skulle man inte åka in om de inte kom så ofta som 3 på 10 min och dessutom hade jag blivit tillsagd att när det väl är dags så känner du det. Men oron började smyga sig på ordentligt och jag blev rädd att allt inte stod rätt till så när Daniels väckarklocka ringde vid 6.30 berättade jag för honom om natten och han ringde till sjukhuset för att höra om vi fick komma in på kontroll. Jag ställde mig i duschen och fixade i ordning mig lite, packade en liten väska även om jag inte trodde att det var dags så var det ändå bäst att vara på den säkra sidan. Vi hade varit inne på kontroll bara en vecka tidigare då jag var orolig eftersom jag inte tyckt att hon hade rört på sig lika mycket som tidigare men då hade allt sett bra ut och jag tänkte att det nog skulle vara samma process idag. Vet att jag hade lite dåligt samvete i bilen över att ta upp en vårdplats när mina värkar faktiskt kändes ganska lugna, men jag ville känna mig säker på att hon hade det bra. Vid 7.30 hoppade jag in på sjukhuset med mina kryckor och vi blev ledda till ett undersökningsrum där de kopplade upp mig med CTG för att mäta bebisens hjärtljud och kolla värkarnas intensitet. Kurvan såg verkligen precis ut som den gjort veckan innan och vi var helt övertygade om att vi snart skulle få åka hem igen. Jag fick ligga i undersökningsrummet i ca 1-1,5 timme innan de kopplade bort och sa att allt såg fint ut men att jag hade lite sammandragningar och att de även skulle göra en vaginal undersökning för att kolla om jag öppnat mig något. Efter att 3 barnmorskor undersökt mig (de trodde inte att det var sant så de var tvungna att kolla med sina kollegor) så visade det sig att jag var 7-9 cm öppen och att jag minsann inte alls skulle få åka hem för om några timmar skulle vi få träffa vår efterlängtade bebis. Eftersom att vattnet inte gått ännu fick jag vänta en timme till tills jag var helt öppen, då stack de hål på hinnan. Hittills hade jag fortfarande inte särskilt ont utan som mensvärk och heller inte tätare värkar än 5-15 min mellanrum på dem. Men när de väl tagit hål på hinnan.... fy fan vilken smärta som bara kom rusande då. Där och då förlorade jag kontrollen över min egen kropp. Lustgasen sattes på (alternativ till annan smärtlindring hade redan passerat sedan länge) och jag provade lite med det men då överöstes jag av alla minnen från Isabellas förlossning och fick panik och trodde att även denna lilla bebis skulle födas död så jag började storgråta i ren panik. Efter lite lugnande ord från barnmorskorna om att lillans hjärtljud såg jättefina ut och att denna förlossningen inte alls kommer bli likadan och en del kärleksfulla ord från Daniel återfick jag till slut lite balans i sinnet men lustgasen gick helt bort. Jag provade lite olika ställningar för att hjälpa lilltjejen lite på vägen men var så trött och tung i kroppen så jag faktiskt inte orkade annat än att ligga på rygg. Efter ett tag (oklart hur länge) kom krystvärkarna och det var bara att kämpa på. Här var det svårt att lyssna på barnmorskorna och krysta rätt för det gjorde så ont och jag ville bara kämpa emot smärtan och sova bort det. Samtidigt sa jag att jag skämdes lite att jag var så klen för det finns ju så många kvinnor därute som har betydligt värre förlossningsförlopp och som haft den smärtan jag upplevde då i många många fler timmar. Så vi alla skrattade lite åt min förhållandevis enkla förlossning och det gav mig styrka att kämpa ytterligare lite till. Klockan 13.53 (tre timmar efter de tagit hål på hinnan) kom hon äntligen, hennes första skrik var det bästa jag någonsin hört och det var en sådan lättnad att min bebis levde. Min Ella Alicia Telder, 46 cm lång och 2380 g tung, levde! Jag fick ha henne hos mig och känna hur hon andades! Det var en otrolig lättnad och lycka. 

Amningen fungerade med en gång (hade haft mjölk i brösten säkert halva graviditeten redan) och hon låg och snuttade länge. Det var så otroligt mysigt. När Daniel tog kort på henne och visade mig blev jag lite förvånad över hur söt hon var, från min vinkel såg hon helt annorlunda ut fast också då söt såklart men hon var så himla himla himla fin framifrån. Jag var så stolt och hade sådan otrolig energi efter förlossningen. Ville upp och visa henne för hela världen. Vi fick stanna på BB i tre nätter. Eftersom hon var lite tidigt född ville de ha lite extra koll så att allt verkligen var som det skulle med henne och det var det ju som tur var och vi fick komma hem med vår älskade tjej på lördagen. Har fortfarande svårt att fatta att denna fantastiska lilla människa är vår dotter.

24 Timmar gammal