Jag har haft en Saradag idag. Fixat så det är fint i lägenheten, kollat på film från när jag var liten och bara gett mig själv lite tid. Men nu när den här dagen börjar närma sig sitt slut smyger ångesten fram. Den här veckan lovade jag mig själv att jag skulle göra klart en av tentorna som ska lämnas in på fredag nästa vecka men min kropp stretar emot så mycket så det blir helt omöjligt att sätta sig ner och skriva. Känner verkligen hur jag inte orkar det här längre. Besvikelsen över att denna kurs inte heller gett mig ett skit för min kommande yrkesroll som förskollärare är stor, vad är ens meningen?! Jag är så nära på att ge upp skolan nu, skita i allt... Men jag kan inte med, va fan, jag har ju kämpat med detta i snart tre år nu. Jag är trött, trött på att inte ha något att göra men samtidigt alldeles för mycket att göra. När det blir så stänger jag av och gör absolut ingenting. Skjuter upp problemet, låtsas som om jag inte behöver skriva, inte idag. Jag gör det imorgon istället. Men när jag har hållit på så hela veckan och den där imorgon aldrig kommer ja då kommer mitt samvete fyllt med ångest fram. FY FAN. Jag avskyr folk som bryter löften, det är bland det värsta jag vet. Så varför gör jag då såhär mot mig själv? Jag vet gott varför ångesten kommer.
Så snälla Sara... håll det du lovar istället, du mår mycket bättre då. På riktigt. Ta tag i detta imorgon, för din egen skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar