Folk vill inte veta... När någon frågar om Alicia är mitt första barn vill folk höra svaret "ja" inte "nej, jag har en liten ängel också". Mening nummer två gör folk obekväma och den slätas ofta över av både andra och av ett skamset jag av "tur vi har Alicia som är frisk och helt underbar". Ja, självklart är vi överlyckliga över vår levande lilla tjej men skulle du någonsin säga så till någon som förlorat en vän? "Tur du har dina andra vänner i alla fall". Ingen kan någonsin ersätta den person man förlorat. Ingen. Jag pratar ofta om min Isabella och försöker känna av när det är okej och när det inte är okej att jag pratar om henne, för jag vet att alla inte vill höra den hemska sanningen att jag förlorat ett barn. Det är det värsta tänkbara som kan hända en människa, i alla fall om ni frågar mig (den åsikten hade jag även innan vi förlorade Isabella). Det är ett ämne som gör folk obekväma för att det är svårt att veta vad som är okej att säga. Det är också obekvämt för att tanken på att förlora ett eget barn är så otroligt skrämmande. Detta har jag förståelse för, därför svarar jag ibland ja på frågan om Alicia är vårt första barn. Jag ljuger om min familj för att få främlingar att känna sig bekväma i min närvaro... Jag skäms varje gång. För min egen skull försöker jag dock vara så ärlig och öppen om Isabella som möjligt. För att varje gång jag pratar om henne, varje gång jag nämner hennes namn håller jag henne levande. Det är allt vi har kvar av vår dotter. Enda beviset på att hon fanns är det vi kan berätta om henne. Det var ju bara jag och Daniel som hann träffa henne. Därav är det bara vi som kan hålla hennes minne vid liv. Så varje gång vi väljer bort att prata om henne för att andra ska slippa känna sig obekväma försvinner hon lite längre bort. Önskar att det inte var så men det känns som att det är den hårda sanningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar