Små människor som pysslar med små saker... Ibland känner jag mig så fruktansvärt liten och betydelselös. Vem gör jag alla måsten för? Vad vill jag med mitt liv? Vem bryr sig? I sådana här stunder har jag en liten förståelse för religiösa personer. Själv är jag inte en av dem. Jag lever för vänner och familj. Jag lever av vänner och familj. Där finns min styrka till att vara allt jag är. Det märks att jag har varit ensam för länge, farligt för jag vet hur jag blir. Ett krävande, kvävande monster som suger åt sig kärlek, närhet och konversationer.
Ah, sjukt att ha ett sådant begär efter mänsklig närhet så det fysiskt känns. Aj, min mage. Godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar