Idag har det hunnit gå två år. Två år sedan det bästa och det värsta hände vår familj. Du kom och vände om Isabella. Fan.. för att vi inte fick mer tid ihop. Jag hade så gärna velat lära känna dig. Få se dig växa upp och följa dig genom livet. Det finns så mycket jag hade velat visa dig som jag aldrig får chansen att göra. Jag tycker att allt det här är jättesvårt. Jag vet inte hur man är en bra förälder till ett barn som inte längre lever, i två års tid har jag varit din mamma, änglamamma som det kallas. Hur är man det? Jag vet fortfarande inte. Hur överlever man förlusten av ett barn? Jag har inga svar på det heller. Det slutar A L D R I G att göra ont. Jag vill kunna blåsa när du ramlat och slagit dig eller vagga dig till sömns i min famn när du är orolig. Jag vill busa med dig så att du skrattar tills du kiknar. Och jag har nog fortfarande inte förstått att jag aldrig kommer att få göra något av detta med dig. Fan vad jag saknar dig. Det gör så jävla ont. Jag har svårt att fatta att det verkligen har hänt. Att vi mist vårt barn, det är så overkligt. Men jag vet att du fanns för annars hade jag aldrig upplevt den här smärtan idag. Jag hade inte heller känt av den oändliga kärleken och längtan jag har efter dig. Aldrig har någon gjort mig så lycklig som du gjorde... inte ens Alicia, trots att hon är en jäkel på att göra mig lycklig. När vi fick veta att du fanns och de månaderna som du bodde i min mage... det var den absolut lyckligaste tiden i mitt liv. Oj, vad älskad du var från första stund. Idag känner jag tacksamhet över det, tacksamhet över tiden vi faktiskt fick. För den önskar jag aldrig bort. Du är min dotter och det kan I N G E N ta ifrån mig. Trots att du inte finns här hos oss, där du borde vara, finns du ändå med oss. För alltid älskad och för evigt saknad, vår Bella.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar