Tillbakablick

Tisdagen den 7 januari 2014

”Idag har varit en dag då många gått tillbaka till vardagen. Inte jag, mitt liv har stannat. Jag har blivit mamma och förlorat ett barn. För mig finns inte längre någon vardag att komma tillbaka till. Inget är som vanligt längre för min värld har vridits uppochner.” -När jag skrev detta hade det gått 5 dagar sedan dess att jag hållit min döda dotter i famnen på förlossningsavdelningen på Östra sjukhuset i Göteborg. 

Sex veckor in i graviditeten hade det gått när de där 3 testen tydligt visade positivt. Jag var gravid, något jag längtat efter i flera år. Men det var först nu, tillsammans med Daniel som allt kändes rätt. Vi längtade båda efter att bli föräldrar och pluset var planerat. Du lilla som nu bodde därinne var älskad och efterlängtad från första stund. Magen växte snabbt, jag och din pappa pratade och klappade på dig jämt. Och du började buffa på mig redan i vecka 15 trots att moderkakan låg i framkant. Redan i vecka 17 fick vi se dig för första gången på rutinultraljudet då barnmorskan räknat fel på två veckor. 12 maj 2014 var du beräknad. Den dagen i december var den bästa dagen i mitt liv. Vi fick veta att du var en frisk och pigg liten flicka som växte precis som du skulle i magen, och stoltheten jag kände när jag höll de där tre ultraljudsbilderna på dig under bilresan på väg tillbaka till jobbet kommer jag minnas för alltid. Där och då gick inte tårarna av glädje att hålla tillbaka. Efter det kände jag mig lugn. Jag visste att du hade det bra och du påminde mig om det varje chans du fick med dina små sparkar. Jag var lyckligare än jag någonsin varit och kände tacksamhet och glädje varenda dag i vetskapen om att jag en dag snart skulle få bli din mamma. Det jag inte visste då var att den dagen skulle komma mycket tidigare än jag någonsin kunnat föreställa mig, redan sex veckor senare skulle du komma…

 På nyårsdagen (årets rödaste dag) sätter förlossningen igång. Det finns bara en läkare på plats men vi får ändå hjälp relativt snabbt. På sjukhuset går mitt vatten och både jag och Daniel befinner oss i chock. Det här får bara inte hända… vår älskade, efterlängtade dotter är döende. Hon är fortfarande för liten för att klara sig. 6 dagar för ung för att sjukhuspersonalen ska göra allt de kan för att rädda henne. Den andra januari 2014 föds vår Lilly Isabella Telder, 22 veckor och 2 dagar ung. Förlossningen är för påfrestande för hennes lilla kropp och hennes hjärta har slutat slå när jag för första gången får hålla henne i min famn. Stoltheten sköljer över mig samtidigt som att sorgen griper ett hårt tag… båda känslorna är här för att stanna. Rädslan, paniken och det dåliga samvetet över att inte hållit mitt barn tryggt så som en mamma ska, tar över och äter upp mig. Tårar och ångest bosätter sig i min kropp och varje liten sak i livet blir en kamp om överlevnad. Den värsta tanken som fortfarande får mig att bryta ihop är att hon känner sig ensam och övergiven där hon är. Att hon undrar varför hennes föräldrar inte finns vid hennes sida så som föräldrar ska. 

Hur överlever man då förlusten av ett barn? Vad gör man när en del av hjärtat slits ur bröstkorgen? Hur älskar man ett barn som inte lever längre? Jag har fortfarande inte svar på dessa frågor. Jag saknar vår dotter varenda dag… hon fattas vår familj. Idag lite drygt 1,5 år senare kan jag minnas Bella med större glädje än sorg. Det har varit viktigt för oss, något vi kämpat mycket med, för sorgen finns alltid där och lurar och vill ta över. Men vi valde kampen mot sorgen i sökandet efter glädjen och lyckan. Vi minns vår perfekta dotter som älskade att dansa i mammas mage. Vi minns hur hon gjorde volter när vi åkte bil och vi minns den stoltheten av att få hålla vår perfekta dotter i famnen. Det har hjälpt mig att överleva. Idag har Isabella blivit storasyster till Alicia och jag är helt övertygad om att vår lilla ängel ständigt vakar över lillasyster. 

Vi fick aldrig någon förklaring till varför detta hände. Trots en miljard tester och prover fick vi aldrig något svar på varför vår flicka dog. För oss spelar det ingen roll då vår tjej aldrig kommer komma tillbaka till oss. Däremot känns det viktigt att synliggöra vår förlust. Vårt barn var tillsynes helt frisk men dog ändå. Detta får inte drabba någon annan och jag tror och hoppas att man en dag kommer kunna förebygga detta bättre än man kan idag. Att man kan stoppa fler förlossningar som satt igång på tok för tidigt så att ett litet barn kan överleva. Dessutom hoppas jag också att det blir bättre uppföljning och att vårdpersonal blir bättre utbildade på vad det faktiskt innebär att förlora ett barn så pass sent i graviditeten för här brister sjukvården. Min barnmorska ringde aldrig upp mig efter att jag pratat in på telefonsvararen på mvc att vi förlorat Isabella. Läkaren som hade hand om mig ville enbart sjukskriva mig i en vecka från mitt arbete som förskollärare eftersom att ”min kropp hade läkt efter det och att det var viktigt att snabbt komma tillbaka till vardagen”. Dessa två exempel är tydliga bevis på att det fattas det extremt mycket kunskap och empati och det är något som jag med vår historia vill vara med och påverka. 

Det här inlägget skrev jag som ett gästinlägg hos Natasha nu i veckan. Hon har förlorat sin förstfödde son i plötslig spädbarnsdöd och vill nu sprida kunskap och öppna upp för samtal kring förlusten av barn vilket jag tycker är helt fantastiskt fint. Så tack Natasha för att du ville dela vår familjs historia så att även vi får delta i ditt fina projekt.