Igår hade jag en riktig jävla skitdag. När jag vaknade igår morse så var det första jag gjorde att börja gråta. Nu för tiden när jag är på dåligt humör, arg eller ledsen så känns det verkligen som om jag aldrig någonsin kommer kunna känna glädje igen. En fruktansvärd känsla när man slukas av ett sådant mörker. Daniel drog iväg på innebandymatch och jag kände mig så ensam och övergiven där gråtandes under täcket. "Jag kommer aldrig att bli hel" ekade i mitt huvud. När jag legat där i lite över en timme tog jag mig i kragen och släpade in mig själv i duschen. Var så trött i kroppen av alla känslor så jag inte ens kunde stå upp. Satt i duschen i säkert 45 min innan jag kände att jag så småningom var lite varm och kunde ställa mig upp igen för att göra mig i ordning. Hade också ett långt telefonsamtal med mamma och fick lov att prata om alla känslorna som överrumplade mig.
När Daniel kom hem igen berättade han att han struntar i den andra matchen med tjejerna så att vi kunde ha lite tid ihop. Han förstod nog att jag behövde det. Vi åkte iväg till Allum för klädshopping (välbehövligt eftersom att inga av mina kläder passar längre) och därefter till Backaplan för att hitta en cykel som jag kan använda när jag ska till och från mitt nya jobb. Blev lättad när jag faktiskt hittade lite kläder som jag kände mig fin i plus en söt cykel som jag tror kommer passa mig alldeles utmärkt. Alla dessa bitar under dagen gjorde mig på bättre humör men jag var fortfarande skakig och hade gråten i halsen när vi kom hem. Vi åt lite och gjorde oss sedan i ordning inför kvällen. Jag tog på mig en av de nya topparna jag köpt och kände mig för första gången sedan förlossningen riktigt fin. Det är stort för mig.
Vi hoppade in i bilen, plockade upp Abbe och Bulken och tog oss sedan vidare mot Oskar för att fira honom i stan. Fick mingla med mina godingar en hel kväll, jag fick skratta och jag fick känna glädje igen. Känslan av den vändningen under dagen är en sådan lättnad. Jag fick vara glad trots att jag på morgonen aldrig trodde att jag ens kunde vara det. Så himla skönt. Så tusen tack ni alla fina människor som omger mig. Det är ni som ger mig det stöd och den styrka som gör att jag orkar vara lycklig. För det är jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar