Se tillbaka och le... Något jag brukade ha väldigt lätt för men som de senaste två åren har varit jobbigt att göra. Nu är det framåt och le eller här och nu skrattandes, inte fy skam det men några år av mitt liv känns försvunna vilket är rätt tragiskt. Blir avundsjuk över dumma saker som jag själv saknar. Glad över att du har det, men ledsen över tomheten hos mig, det blir svårare att förstå och acceptera. Märks att jag varit ensam för länge nu, hjärnan går på högvarv och jag pratar i gåtor. Behöver att du kommer hem nu och stillar min oroliga själ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar