Om jag slutar sörja.. Försvinner du då?
Längtan efter dig är enorm och tankarna som kommer tätare och tätare är "nu skulle det varit såhär". Jag kan verkligen inte förstå varför det inte är så som det borde vara. Det är vansinnigt att mitt enda sätt att få känna mig nära dig är att gråta. Allt är så otroligt fel. Jag ska vara ärlig nu och erkänna att jag längtar efter ett lillasyskon till dig. Längtan efter att få hålla ett av våra barn i min famn igen är så överväldigande stor så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Tanken på att jag måste vänta och inte veta något om hur det går för oss i framtiden gör mig skräckslagen. Jag undrar ibland hur jag ska orka. Orka fortsätta leva, hoppas och drömma när det känns som att jag är frusen i tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar