Aj

Ångest, ångest, ångest...

Min mage värker. Jag blir förvånad varje vecka som känslan smyger sig på, undrar om och om igen vart den kommer ifrån. Inser varje gång att det är samma problem som är orsaken till såväl fysisk som psykisk smärta. -Vill inte ha det där jävla körkortet hängandes över mig längre. Känslan av oduglighet äter upp mig inifrån och ångesten ligger över mig som en tjock massa som långsamt tar ifrån mig all luft. Helt ärligt är detta inte normalt. Jag peppar mig själv varje gång genom att tänka att det snart är över, att det är bara en liten sak som egentligen är oväsentlig. Jag berättar för mig själv att jag kan, för jag vet att jag kan köra bil. Men lika väl som jag vet det vet jag också att jag inte kan göra en till uppkörning. Det är inte fysiskt möjligt. Jag får blackout och min kropp vill inte göra allt det som jag vet att jag kan. DET GÅR BARA INTE! Daniel säger att ångesten växer eftersom jag kommer allt närmre och det är nog sant. Jag vet att det går såpass bra på körskolan nu så det snart är dags. Men jag vill inte. Jag klarar det inte. Jag vet att jag inte får tänka så men jag vet också att hela min kropp protesterar med allt den förmår. Lätt för någon annan att sitta och tycka jag är töntig och det bara är att göra, få det överstökat. Men detta är hos mig en fobi som rotat sig djupare än många förmår att förstå.