Förlossningen Del 2

Idag är mina tjejer lika gamla. Det är helt overkligt, en lillasyster ska inte kunna bli lika gammal som sin storasyster. Men så är det i vår familj...

Trots att jag somnat snabbt vaknade jag mitt i natten av att jag behövde kissa. Ringde på klockan och jag skämdes över att jag störde sköterskorna enbart för att jag behövde kissa. På toaletten upptäcker jag att det är blod överallt, jag börjar gråta och inser att det lilla hopp som fanns för vår skatt nu är borta. Jag berättar om blodet för sjuksköterskan som är supergullig mot mig och gör en undersökning. Jag är nästan helt öppen men fortfarande helt utan förlossningsvärkar. Hon säger att vi ska avvakta till morgonen och jag får lite mer morfin innan jag somnar igen. Stackars Daniel jag vet att han vaknade så fort jag gjorde minsta lilla ljud ifrån mig den natten. Han vakade över oss. Det ska du veta Isabella att pappa älskade (älskar) dig verkligen mest av allt. På morgonen den 2 januari känner jag hur Isabella rör sig i magen och jag klappar extra mycket på henne eftersom jag vet att detta förmodligen blir sista gången jag får känna hennes kittlande rörelser. Kuratorn kommer in till oss och berättar lite om vad vi har för alternativ med begravning och liknande, hör om vi har några funderingar och undrar om hon kan göra något för att underlätta för oss. Under hela vistelsetiden på sjukhuset är jag och Daniel så enade i allt så att det nästan känns som att vi är en enda person. Vi vill att vår skatt ska få vara tillsammans med andra änglabarn och ber sjukhuset ta hand om allt (vi har en plats för henne hemma istället, eftersom att ingen av oss är troende kändes det bara olustigt med en begravning). Vi väljer också att sätta igång förlossningen och inte dra ut på det här helvetet längre än nödvändigt. Vår Isabella kommer att dö hur vi än går tillväga. Jag har aldrig tvivlat på att de beslut vi fattade under dessa dagar har varit rätt. Värkarbetet kom igång igen efter några sprutor och jag var inte lika rädd som föregående dag. Nu hade allt hunnit sjunka in lite och jag hade fått lite tid på mig att förbereda mig på allt detta hemska som vi blev tvungna att gå igenom. Min största rädsla och nervositet nu låg i om hon skulle leva eller vara död när hon kom. Förlossningen gick smidigt och det gjorde inte alls lika ont som det hade gjort när vattnet gick. Hon var livlös och liten men så vacker. Hon hade en liten putmun och små öron, långa smala fingrar och jag tyckte att hon var så himla fin. Jag kände mig lättad av att hon fick dö lugnt i magen istället för att hon skulle behöva kämpa utanför med sina små organ som inte hade en chans. Jag hade fått veta innan att jag skulle tas till operation om moderkakan inte kom ut som den skulle (vilket den inte gjorde), jag fick en bedövning från bröstet och neråt så jag hade inte ont men det var lite obehagligt. Dessutom var det så sjukt mycket folk överallt i operationssalen, Daniel fick inte följa med och jag visste inte vad som pågick, narkossköterskan han var väldigt gullig och berättade vad som hände hela tiden och fick mig att känna mig lugn och trygg. Tack och lov säger jag bara för all den fantastiska personal som stöttade oss under denna skräckfyllda upplevelse. Det hade gått några timmar sedan förlossningen nu och när jag fick komma ner på rummet igen så fick jag träffa Daniel och vårt änglabarn en stund till. Hur absurd känslan än är så var jag stolt den här dagen. Jag blev mamma, vi blev föräldrar till världens finaste ängel. Bella. Vi bad om att få stanna ytterligare en natt på sjukhuset ifall det skulle vara något så kändes det tryggt att veta att det fanns snabb hjälp att få. Jag grät mycket den här kvällen och de kommande dagarna.

På morgonen dagen efter såg jag mig i spegeln och insåg att magen var borta, där och då bröt jag ihop. Först då insåg jag nog vad jag hade förlorat. Min framtid. Det vi hade planerat för och byggt upp i flera månader. Vår dotter fanns inte längre hos mig, jag kunde inte skydda henne så som en mamma ska skydda sitt barn. Att åka från sjukhuset efter en förlossning och inte ha sitt barn med sig hem utan lämna henne kvar på sjukhuset... Vilken förälder gör så? Jag hade så otroligt dåligt samvete. Men visste samtidigt att jag gjort allt jag kunnat för mitt barn. Det enda jag önskade henne nu var att hon hade det bra. Vi lämnade en strumpa och ros hos henne. Det låter kanske konstigt men jag hade gått med den lilla bebisstrumpan i min jackficka sedan jag fick presenten från Josse och Jannike tidigt i graviditeten. Eftersom den var hennes ville jag att hon skulle ha den. 

Nu skulle vi överleva jag och Daniel. Fokusera på det positiva och all kärlek och lycka hon givit oss.  Jag önskar inte en sekund att det hade skett ett missfall tidigare under graviditeten eller att vi inte hade fått henne alls för att slippa gå igenom detta. Allt hon gav oss har varit värt varenda sekund av smärta. Daniel är min klippa och jag hade inte klarat att gå igenom detta utan honom. Han är kärlek i dess renaste form och vår familj är den bästa man kan tänka sig även om den inte alls är som andra familjer. Nu har det nästan gått 7 månader men det går inte en dag utan att jag tänker på och saknar vår änglatjej men jag vet att hon alltid finns hos oss och det känns fint.