Vecka 37 (36+1)

Jag har egentligen massor att berätta men absolut ingen ork till att göra det. Nu är det slutspurten av den här graviditeten och idag är jag lika gravid som jag var den dagen Alicia kom. Trodde verkligen att lilla M skulle ha kikat ut vid det här laget men nej, hon verkar trivas. De senaste veckorna har varit rätt jobbiga. Har haft extrem mensvärk/molvärk, mycket sammandragningar som gjort ont och foglossningen har blivit värre. Jag har också fått mina första bristningar på magen och har börjat läcka mjölk... vad gör man inte för de man älskar? Jag kan däremot trösta mig med är att det är en riktigt livlig bebis som bor därinne. Det är väldigt tryggt att hon påminner mig om att hon lever och har det bra även om det ibland känns som om hon försöker bryta sig ut genom revbenen. Daniel går på helspänn och frågar mig hela tiden hur jag mår vilket får mig att känna mig lite som en prinsessa, han passar verkligen upp på mig och jag tycker det är fint att han tycker det är jobbigt att jag har ont. Det bor liksom så mycket kärlek i den där oron. Nu längtar vi efter dig lilla bebis och du är så välkommen när du känner dig redo!

Vecka 12 (11+0)

Vecka 19 (18+0)

Vecka 21 (20+3)

Vecka 28 (27+5)

Vecka 31 (30+3)

Vecka 37 (36+1)

Trebarnsmamma

Vaknade kl 4 inatt med lite smått panik och nu är det helt omöjligt att somna om. Tror jag precis insåg att vi kommer ha två levande barn... Vad innebär det? Är vi redo? Jag kanske är supernaiv som inte tror att jag behöver någon syskonvagn! Har löst det i mina tankar nu med att jag får jobba mycket med babyskyddet och ta med både ligg och sittdel till vagnen tills lillasyster kan ha sittdelen. Sover båda fortfarande på dagen när hon växt ur sitt skydd... ja, då har jag ett problem om vi ska iväg och jag är ensam med barnen. På helgerna när Daniel är med och på dagarna och vi är hemma har vi två vagnar så det är lugnt. Men ändå, vi kommer ha två levande barn, hur gör man? Insåg även att vi måste köpa babyskydd, täcke, kudde och bäddset till lillasyster. Herregud jag är i vecka 30 imorgon och jag har inte fattat att jag är gravid än. 

Vecka 24 (23+3)

Vad du har bråkat med mig, du lilla skatt i magen. Första 16-17 veckorna av den här graviditeten bestod av kräks och illamående så hela sommaren passerade utan att vi fick uppleva den annat än från soffan. 

Vecka 17-23 var mest fyllda av ångest och oro. I vecka 19 blev jag sjukskriven på grund av min foglossning och jag hade hemska sammandragningar vid minsta lilla ansträngning. Det lossnade även bitar av slemproppen och jag var säker på att du skulle göra som storasyster Isabella och komma på tok för tidigt. Jag är så tacksam över att du bestämde dig för att stanna kvar i magen ett par veckor till mitt hjärta! 

Det hände såklart lite roliga saker i dessa veckor också. Runt vecka 16-17 började jag känna hur du tumlade runt därinne på ett helt annat sätt än dina systrar vilket övertygade mig om att moderkakan låg annorlunda den här gången, något vi fick bekräftat på ultraljudet vi var på i vecka 19 (18+3). Här fick vi också se en perfekt, tillsynes helt frisk liten flicka med ett helt hjärta som tickade. Från början ville du inte alls avslöja om du var en pojke eller flicka så mamma fick kliva upp och gå lite för att du skulle lägga dig tillrätta. 

Nu har de absolut värsta veckorna passerat och för varje dag som går ökar chansen för dig att överleva utanför magen vilket i sin tur gör så att jag kan slappna av lite och faktiskt njuta. Jag har fortfarande ont av foglossningen men jag är nöjd med att jag ändå kan röra på mig såpas bra som jag kan, något som inte gick med din storasyster Alicia. Du och jag myser om dagarna, träffar mycket vänner och Alicia pussar på dig och pratar om sin bebis. Vi längtar efter dig hela familjen men ta din tid, bli stor och stark innan du kommer. Vi väntar på dig!

Älskar dig lilla äpplet, 

kram Mamma

Söndagsmys

Vi har haft en superhärlig helg. Gårdagen spenderades först i Torslanda med hela familjen och sedan lämnade vi lilla loppan med nonno och nonna för att åka och spaa på Arken. Dejt med min stora älskling var ett underbart sätt att spendera lördagskvällen på. Spa, trerätters och hotellnatt. Perfekt. Men småbarnsföräldrar som vi är somnade vi ändå kl 22 och vaknade kl 06.30... det är svårt att bryta vanor på bara en natt. Vi hade det hursomhelst himla mysigt med mycket gos och skratt. Det känns bra att vi fortfarande har så roligt ihop. Nu ligger vi hela familjen i soffan och både lilla och stora älsklingen sover. Bebis i magen lever däremot loppan och bökar runt som bara den, det är vad jag kallar söndagsmys!

Misslyckande

Och så börjar det igen... Ångesttankarna och kroppen som värker av smärta. Jag börjar ifrågasätta varför jag utsätter mig för detta igen. Att vara gravid är inget jag är bra på tyvärr. Jag känner mig så himla misslyckad som kvinna, som inte klarar av att bära mitt barn med glädje. Det värker i hela mig just nu på grund av foglossningen och jag vet att detta är kroppens sätt att säga stopp till mitt arbete. Jag behöver bli sjukskriven, helst igår. Men jag vill inte. Jag vill inte bara sitta hemma och vänta på att min bebis ska komma eller dö. För ja... det är dit tankarna går. Jag vågar inte lita på att bebis stannar. Nu är jag i vecka 17 och jag är livrädd att förlossningen sätter igång och skatten i magen får träffa storasyster Bella på tok för tidigt. Händer det vet jag inte hur jag skulle klara det. Då skulle nog Alicia få växa upp som ensambarn med två syskon i himlen. För en graviditet till klarar varken kropp eller psyke av. Jag får ofta höra att jag är stark... men jag förstår det faktiskt inte för jag känner mig så jävla liten och svag. 

Storasystrar

Det har varit tyst här ett tag, mycket kan förklaras med att ett litet syskon till Isabella och Alicia ligger och gror i min mage. Hemligheter har aldrig varit min grej och eftersom att detta är vad mina tankar bestått av de senaste 10 veckorna som vi har vetat, har det varit svårt att skriva om något annat. Dessutom har bebis även orsakat en hel del illamående och kräkningar så fokus när jag väl mått bra har varit annat än lilla bloggen. Imorgon går vi in i vecka 15 och oj vad vi längtar till bf 5 februari.

Förlossningsberättelse Alicia

Nu har det gått 2,5 månad sedan Alicia kom till världen så jag tänkte att det är på tiden för en liten förlossningsberättelse innan jag helt glömt bort allt.

Ni som läst ett tag vet att jag hade mycket sammandragningar som gjorde ont ett bra tag innan hon kom, dessutom såg barnmorskan att hon låg hon fixerad redan när jag gick in i vecka 33. Och egentligen från det att hon fixerat sig kände jag ett väldigt tryck neråt med sammandragningar som gjorde ont i princip varje dag. Ungefär en vecka innan hon kom, alltså i vecka 35, så kom sammandragningarna regelbundet varje kväll med mellan 5-10 min mellanrum, ca 1 minut långa och höll på i ca 3 timmar innan det avtog när jag gick och lade mig. Samma sak hände på tisdagskvällen, vid åttasnåret så satte sammandragningarna igång precis likadant som alla andra kvällar, men dessa slutade inte när jag gick och lade mig. Minns att jag blev irriterad och tänkte "ska jag aldrig få slippa den här smärtan". Hade så ont på grund av foglossningen också så min kropp var helt slut och psyket så trött på att ha ont och känna den fruktansvärda oron som var när jag inte hela tiden kunde känna om hon fortfarande levde och hade det bra därinne. Hur som helst gick jag i alla fall och lade mig för att sova med inställningen att jag ska bannemig sova mig igenom resten av den här smärtan för jag orkar inte med att ha ont. Att påpeka här är väl kanske att det kändes precis som när jag har min värsta mensvärk, inte värre än så. Lyckades somna efter en liten stund men sov väldigt oroligt den natten och var uppe varje halvtimme/timme för att värma på vetesäcken. 

När jag vaknade på morgonen strax innan kl 6 så tänkte jag att det var märkligt att jag fortfarande hade sammandragningar med samma intervaller som tidigare (5-15 min mellanrum) men enligt alla på internet så skulle man inte åka in om de inte kom så ofta som 3 på 10 min och dessutom hade jag blivit tillsagd att när det väl är dags så känner du det. Men oron började smyga sig på ordentligt och jag blev rädd att allt inte stod rätt till så när Daniels väckarklocka ringde vid 6.30 berättade jag för honom om natten och han ringde till sjukhuset för att höra om vi fick komma in på kontroll. Jag ställde mig i duschen och fixade i ordning mig lite, packade en liten väska även om jag inte trodde att det var dags så var det ändå bäst att vara på den säkra sidan. Vi hade varit inne på kontroll bara en vecka tidigare då jag var orolig eftersom jag inte tyckt att hon hade rört på sig lika mycket som tidigare men då hade allt sett bra ut och jag tänkte att det nog skulle vara samma process idag. Vet att jag hade lite dåligt samvete i bilen över att ta upp en vårdplats när mina värkar faktiskt kändes ganska lugna, men jag ville känna mig säker på att hon hade det bra. Vid 7.30 hoppade jag in på sjukhuset med mina kryckor och vi blev ledda till ett undersökningsrum där de kopplade upp mig med CTG för att mäta bebisens hjärtljud och kolla värkarnas intensitet. Kurvan såg verkligen precis ut som den gjort veckan innan och vi var helt övertygade om att vi snart skulle få åka hem igen. Jag fick ligga i undersökningsrummet i ca 1-1,5 timme innan de kopplade bort och sa att allt såg fint ut men att jag hade lite sammandragningar och att de även skulle göra en vaginal undersökning för att kolla om jag öppnat mig något. Efter att 3 barnmorskor undersökt mig (de trodde inte att det var sant så de var tvungna att kolla med sina kollegor) så visade det sig att jag var 7-9 cm öppen och att jag minsann inte alls skulle få åka hem för om några timmar skulle vi få träffa vår efterlängtade bebis. Eftersom att vattnet inte gått ännu fick jag vänta en timme till tills jag var helt öppen, då stack de hål på hinnan. Hittills hade jag fortfarande inte särskilt ont utan som mensvärk och heller inte tätare värkar än 5-15 min mellanrum på dem. Men när de väl tagit hål på hinnan.... fy fan vilken smärta som bara kom rusande då. Där och då förlorade jag kontrollen över min egen kropp. Lustgasen sattes på (alternativ till annan smärtlindring hade redan passerat sedan länge) och jag provade lite med det men då överöstes jag av alla minnen från Isabellas förlossning och fick panik och trodde att även denna lilla bebis skulle födas död så jag började storgråta i ren panik. Efter lite lugnande ord från barnmorskorna om att lillans hjärtljud såg jättefina ut och att denna förlossningen inte alls kommer bli likadan och en del kärleksfulla ord från Daniel återfick jag till slut lite balans i sinnet men lustgasen gick helt bort. Jag provade lite olika ställningar för att hjälpa lilltjejen lite på vägen men var så trött och tung i kroppen så jag faktiskt inte orkade annat än att ligga på rygg. Efter ett tag (oklart hur länge) kom krystvärkarna och det var bara att kämpa på. Här var det svårt att lyssna på barnmorskorna och krysta rätt för det gjorde så ont och jag ville bara kämpa emot smärtan och sova bort det. Samtidigt sa jag att jag skämdes lite att jag var så klen för det finns ju så många kvinnor därute som har betydligt värre förlossningsförlopp och som haft den smärtan jag upplevde då i många många fler timmar. Så vi alla skrattade lite åt min förhållandevis enkla förlossning och det gav mig styrka att kämpa ytterligare lite till. Klockan 13.53 (tre timmar efter de tagit hål på hinnan) kom hon äntligen, hennes första skrik var det bästa jag någonsin hört och det var en sådan lättnad att min bebis levde. Min Ella Alicia Telder, 46 cm lång och 2380 g tung, levde! Jag fick ha henne hos mig och känna hur hon andades! Det var en otrolig lättnad och lycka. 

Amningen fungerade med en gång (hade haft mjölk i brösten säkert halva graviditeten redan) och hon låg och snuttade länge. Det var så otroligt mysigt. När Daniel tog kort på henne och visade mig blev jag lite förvånad över hur söt hon var, från min vinkel såg hon helt annorlunda ut fast också då söt såklart men hon var så himla himla himla fin framifrån. Jag var så stolt och hade sådan otrolig energi efter förlossningen. Ville upp och visa henne för hela världen. Vi fick stanna på BB i tre nätter. Eftersom hon var lite tidigt född ville de ha lite extra koll så att allt verkligen var som det skulle med henne och det var det ju som tur var och vi fick komma hem med vår älskade tjej på lördagen. Har fortfarande svårt att fatta att denna fantastiska lilla människa är vår dotter.

24 Timmar gammal

Gravidmage

Får ibland lite frågor angående gravidmagarna, om de var lika varandra i storlek och form. I och med att Isabella föddes i vecka 23 så har jag tyckt att det varit lite svårt att svara på eftersom att jag aldrig hann bli så stor med henne. Men kikar man på bilder så tycker jag mig allt kunna se att magarna är ganska lika varandra både i form och storlek. Kanske att jag var något större i början med Isabella än med Alicia, men då märkte jag också en större skillnad på min kropp då höfter och bröst breddade sig på ett annat sätt en med Alicia eftersom hon kom så tätt inpå (2 månader emellan). Så mysigt att tänka tillbaka på graviditeterna, hur jävliga de än var, är jag så tacksam över upplevelsen. Det var så otroligt häftigt att få känna hur de små liven i mig växte och busade runt. Mina fina tjejer! 

Gravidvecka 22 med Isabella:

 Gravidvecka 22 med Alicia:

Precis så...

2014...

2014, ett jävla helvetes år. Allt i år har varit en kamp. Vad jag trodde skulle bli det bästa året i mitt liv visade sig bli något helt annat. Olyckan väntade inte överhuvudtaget utan redan på nyårsdagens morgon började helvetet på vad som skulle bli mitt hittills (och förhoppningsvis fortsättningsvis) tyngsta, tuffaste år i livet. Att förlora ett barn påverkar ens liv på så många olika plan och när olyckan väl är framme hopar sig problemen mer och mer, det är dessutom främst det negativa man ser för det är så jävla svårt att vara lycklig och glad när det mörkaste inträffar. Jag kan ju bara nämna att byta jobb mitt i all sorg inte var så lyckat, en riktigt tuff graviditet som kantats av oro och smärta har inte underlättat, sjukskrivning som kört mitt självförtroende i botten och bråk med försäkringskassan är några sådana punkter som ibland känns för övermäktiga för att hantera. Jag är så in i helvete trött på att fightas. Jag har ingen energi kvar till det. Jag behöver all min energi till att må bra och vara glad, för att orka vara en bra mamma, vän och flickvän. Ibland tillåter jag mig inte riktigt att känna alla känslor för det blir för mycket att hantera då. Men idag när jag var tvungen att ringa och bråka med försäkringskassan, som gjort bort sig och inte betalat ut några pengar till mig trots att jag tidigare ringt och pratat med dem och gjort exakt det jag blev tillsagd att göra, rann bägaren över. 

Det är så tröttsamt att gå och vara arg och ledsen, jag vill verkligen inte vara det. Jag vill vara lycklig över lilla tjejen i magen som snart kommer och över allt det andra fina jag har i mitt liv. Det är vad jag vill lägga min energi på. Så 2014, det ska bli så skönt att få lägga dig bakom mig och få börja om. Det är tur att jag älskar den här årstiden och tänker därför tjuvstarta lite med nyår redan när vår bebis bestämmer sig för att komma. November (om hon kommer då) och december tänker jag inte förknippa med detta helvetes år utan ni får tillhöra något som symboliserar något bättre och ljusare i mitt liv.

Jag längtar efter dig

När kommer min bebis?! Åh... väntan är olidlig. I och med alla små tecken hon ger oss hela tiden känns det som om hon vill titta ut lite tidigare än beräknat. Men samtidigt vet jag ju att det är bra om hon stannar därinne så länge som möjligt i alla fall tills det räknas som en normal förlossning, alltså +-14 dagar. Men jag vill så gärna träffa henne och alla dessa tecken gör mig helt tokig. Nu börjar det verkligen irritera mig att jag inte vet exakt när hon kommer. Måste ju också någonstans inse att det faktiskt kan bli så att hon väljer att stanna därinne ända tills december. Åh min fina tjej.

Utmattad

Oj vad jag inte har mått bra den här veckan. Är helt slut... I tisdags kräktes jag från ingenstans, mådde jättebra under måndagen och tisdag förmiddag men sen blev jag helt yr, tappade balansen och kräktes. Var ur balans under hela onsdagen och väldigt matt. Har under onsdagen och torsdagen haft otroligt mycket förvärkar som trycker och gör ont, som kraftig mensvärk och eftersom lilltjejen ligger fixerad långt ner i bäckenet känns det som jag har en kokosnöt mellan benen. Ganska obehaglig känsla om ni frågar mig. Det är dock inga tillräckligt täta eller regelbundna värkar som antyder att förlossningen skulle vara igång men i onsdags när det var som värst höll de på med en kvarts/tio minuters mellanrum i tre timmars tid. Nu håller det fortfarande på men med större mellanrum. Och idag mår jag illa igen... Är så trött, vill bara sova men vaknar hela tiden för att jag har ont. Jag är så ynklig.

Emmaljunga

I fredags kom den! Vår älskade vagn som är så noggrant utvald till lilla tjejen i magen. För oss var det viktigt med en rymlig liggdel eftersom hon kommer under det halvår då det är som kallast och då ska ett gosigt täcke eller åkpåse få plats utan att det blir trångt. Jag kände även att det var viktigt med en vagn som är lätt att köra både på sommaren och vintern och ville därför ha stora svängbara hjul men som går att låsa om man kör i skogen eller på snö. Så för oss blev det en Emmaljunga Super Nitro, Pepita navy med en city korg i Dark grey. Längtar så tills det är dags för  premiärturen med lillan.

En fin helg

Vilken mysig helg jag har haft, i fredags var jag ju iväg på det otroliga Ullaredsäventyret. Herregud, jag har träningsvärk efter det. Det tog hårt på kroppen men det gjorde väldigt gott för psyket att få spendera dagen med en god vän och shopping. I lördags åt jag och Daniel frukost i sängen och hade en riktig mysmorgon och på kvällen kom Pontus och Cassie hit på tacos och spelkväll. Det är verkligen dessa stunder som gör att jag orkar med de långtråkiga veckorna som är fyllda med smärta, ensamhet och rädsla. Igår så var jag och Daniel iväg en kort sväng till Bäckebol och letade efter lite fina saker att dekorera vårt hem med, tyvärr ingen större lycka med det men fick köpt lite julklappar i alla fall, vi kan inte vara nog förberedda nu när vår lilla tjej kan dyka upp närsomhelst och göra vår framtid oviss. Kvällen igår spenderade vi på söndagsmiddag hos Daniels mormor. Så himla trevligt och gott. Så nu har jag verkligen fyllt på mitt umgängesförråd inför veckan. Behövdes verkligen eftersom att jag inte ens har vattengympan att se fram emot denna då det var sista gången förra veckan. Ska ändå försöka ta mig till badhuset inom en snar framtid för att få röra lite på mig. Jag vet att jag verkligen behöver det när jag ligger så mycket stilla som jag gör. Foglossningen har faktiskt blivit pyttelite bättre nu när hon har fixerat sig men nu när hon börjar bli så stor ligger hon och trycker på mina revben jämt vilket i sin tur resulterar i att jag istället fått extremt ont i ryggen. Så lite pest eller kolera över det hela men men. Nu är det bara 6 veckor kvar till beräknat födelsedatum.

Stolt mamma

Jag känner mig verkligen sådär stolt nu som jag bara tror att en förälder kan göra. Daniel tycker jag är lite fjantig men jag känner mig verkligen stolt som tuppen. Det är nämligen så att vår lilla tjej i magen nu lagt sig till rätta. Hon har alltså fixerat sig nu redan i vecka 33. Min duktiga tjej!

Baby shower

Det blev så lyckat igår. Trots att jag hade otroligt ont i ryggen när jag gick och la mig så pirrade det av glädje i hela kroppen. En heldag med mina underbara tjejer som alltid finns där för mig var precis vad jag behövde. Jag och bebis känner oss så himla älskade. Det är så fint att veta att jag har så bra vänner som visar sin kärlek på så många fina sätt. Och jag märkte verkligen igår hur efterlängtad lilltjejen är inte bara av mig och Daniel utan av alla runt omkring oss. Så fantastiskt. Jag kan inte tacka er nog. Av Linda fick jag sådan bra hjälp med att fixa i ordning med allt och hon gjorde även fantastiskt fina och goda cake pops. Lisa, Sofia och Amanda hade tagit sig hit bara för vår skull (de bor inte i Göteborg). Emelie och Josse hade skapat den fantastiska blöjtårtan helt själva. Jag är så galet imponerad över mina vänner. Och ni andra som var med och förgyllde den här dagen för mig är lika fantastiska ni. Är så glad att ni ville göra denna långa och faktiskt stundvis jobbiga graviditet lite gladare och bättre för mig tack vare ert sällskap, glädje och kärlek. Puss på er!

Vecka 32 blir en bra vecka

Det känns att jag är inne i slutetappen nu. Jag är mycket gladare än vad jag har varit egentligen från det att jag blev sjukskriven, dels på grund av den trygghet det faktiskt ger att hon därinne i magen blir starkare och starkare för varje dag som går och dels på grund av det faktum att det inte är speciellt många veckor kvar tills vi får träffa henne nu (bonus är ju också såklart hoppet om att min foglossning försvinner när hon kommer så att jag kan röra mig igen). Många tunga saker som för varje dag känns något lättare ju närmre vi kommer. Fin känsla. Dessutom har denna veckan många godsaker att bjuda på, jag har inplanerade besök från vänner varje dag så det blir inte så mycket dötid för mig utan snarare skön vilotid de stunder jag faktiskt är ensam. Men det jag ser fram emot mest den här veckan är lördagens babyshower. Då kommer jag ha så gott som alla mina närmsta vänner samlade. Detta är något jag verkligen ser fram emot och jag är så otroligt glad över att så många tackat ja till att komma.

Vecka 30

Idag går vi in i vecka 30. Det är en stor milstolpe för mig så trots att hela kroppen värker och jag har svårt att känna mig positiv över något just nu finns en stolthet kring den här dagen. Nu är det bara slutspurten kvar och vi kommer att klara det även om min kropp går sönder på köpet. Det får det helt enkelt vara värt. Igår kände vi hur lilltjejen hickade och hon gav mig samma upplevelse i morse. Så härligt att hon gör liv av sig så jag vet att hon har det bra trots mitt dåliga humör. Trots mycket tårar just nu från min sida får hennes rörelser mig alltid att le. Lilla älskade skatt därinne jag längtar så tills jag får träffa dig.

Läkaren

Igår var vi hos läkaren igen, allt såg ut som det skulle och vi fick se vår lilla tjej på tv. Denna gången hade hon hicka. Kan nog varit bland det sötaste jag sett faktiskt. Nu är jag i vecka 29 och läkaren sa att jag kan känna mig lugn för även om förlossningen mot förmodan skulle sätta igång så kommer det med största sannolikhet gå bra. Känns väldigt härligt att få det bekräftat men såklart ännu bättre att hon växer som hon ska därinne i magen och att det inte finns något som tyder på en tidig förlossning. Dock har jag otroliga problem med min foglossning. Det är nästan löjligt, jag har kryckor men kan ändå knappt ta mig fram och absolut inga sträckor längre än en 10 min promenad för en frisk person (ca 25 min för mig). Tröttsamt. Dessutom har jag lyckats dra på mig en dunderförkylning också som om inte den andra smärtan vore nog. Men men, då vet jag i alla fall att hösten är här på riktigt.

Barnvagn

Igår gjorde vi det, vi köpte en barnvagn. Har gått spanat in barnvagnar i nästan ett år nu och hade tidigare förälskat mig i Emmaljungas White Leatherette men efter många vändor fram och tillbaka har jag insett att jag nog inte är tillräckligt skötsam för att ta hand om en helvit vagn. Jag tror att den kan hålla sig riktigt fin om man är noga med att torka av den direkt när det uppstått fläckar men jag känner mig själv såpas väl att det nog aldrig skulle bli en hållbar relation för mig och vagnen, hur snygg jag än tycker att den är. Så därför blev det en Emmaljunga Super Nitro- Pepita Navy istället och liggdelen en Citykorg i Dark Grey. Jag är så himla nöjd och längtar verkligen tills vagnen kommer så jag kan få boa lite ytterligare.

 Bilderna är lånade från Emmaljunga