Förlossningen Del 1

Idag är en dag som väcker många jobbiga minnen till liv. Idag kastas jag tillbaka till nyårsdagen och vad som skulle komma att bli de värsta två dygnen i mitt liv. Idag är lillan i magen lika gammal (22 +1) som Isabella var när vi åkte in till sjukhuset när förlossningen satte igång. Nu vill jag varna känsliga läsare för nu tänker jag dela med mig av min skräckhistoria.

Vi vaknar upp på nyårsdagen efter en härlig kväll med vänner, mat och många skratt. Jag har ont i magen men tänker att det måste vara från all mat… min mage är ju som den är. Jag går på toaletten men det blir inte bättre. Magen krampar mer och mer och vi bestämmer oss för att åka hem så jag får vilat ordentligt. Väl hemma går jag på toaletten igen och upptäcker att det kommit lite blod och tänker då att det ändå är bäst att ringa. Efter lite omslussande mellan olika telefonväxlar så hamnar vi tillslut på specialkliniken på östra som säger att det förmodligen inte är någon fara men att vi ska komma in på en kontroll för säkerhets skull. När vi sitter i bilen blir jag lite nervös men försöker ändå hålla borta de värsta tankarna. Jag känner ju hur Bella-bus rör sig där inne vilket lugnar. Eftersom att det är Sveriges rödaste dag (den 1 januari) är det bara en läkare som har jour så de ber oss sitta ner och vänta. Jag får lite dåligt samvete gentemot Daniel för jag vet att det går en Liverpoolmatch som jag vet att han gärna hade sett och förmodligen sitter vi här helt i onödan. Men jag vet också att Daniel prioriterar mig och framförallt Isabella högre än allt annat så den känslan går över ganska snabbt. Det dröjer inte så länge och vi får komma in i ett undersökningsrum. Här slår de på ultraljudet och tittar och vi ser hur hjärtat slår som det ska. Läkaren blir lite tyst och hon säger att vi nog ska göra ett vaginalt ultraljud också för att se exakt vad det är som händer. När jag tar av mig mina trosor har det kommit mer blod och jag blir orolig men biter ihop när hon ska göra undersökningen. ”Du har börjat öppna dig”… Detta är förmodligen den värsta stunden i våra bådas liv. Den rädslan som infann sig där och då är helt obeskrivlig. Nu spricker den lyckobubblan vi varit i under flera månader. Det är kaos i rummet och det kommer in fler sköterskor som hjälper till och försöker trösta och lugna. Jag hivas upp i en säng och vi blir slussade till ett förlossningsrum på specialkliniken. Värkarna tätnar. Jag får lustgas och morfin. Jag är så rädd, jag har ju inte hunnit läsa något alls om förlossningen, det var ju 17 veckor kvar tills jag skulle vara helt förberedd på det. Hur ska man andas? Hur ska man trycka? Kommer hon att leva? Hur gör man när man förlorar ett barn? En miljon frågor for genom mitt huvud samtidigt som att drogerna verkade. Jag grät och sa högt flera gånger att mitt barn kommer nu och hon kommer att dö. Förmodligen mest för att förbereda mig själv på vad som skulle hända för det var så obegripligt. Jag vet också att jag sa till sköterskorna att de har världens sämsta jobb. Tyckte synd om dem för att jag hade sådan panik och att de inte kunde göra något för mig eller min familj som gjorde att vi inte förlorade vårt barn. Vårt FRISKA barn. Efter ett par timmar på sjukhuset kom ordentliga värkar och jag stålsatte mig för att Bella skulle komma nu, det kändes som om jag skulle explodera. Det gjorde jag också, vattnet gick. Efter detta stannade allt av. Värkarna tog slut. Det fanns fortfarande en liten gnutta hopp för vår älskling att överleva. En av sjuksystrarna berättade att det finns barn som överlever trots att vattnet har gått eftersom det hela tiden fylls på, däremot finns det ju ingen hinna som skyddar barnet längre vilket gör babyn betydligt mer mottagligt för infektioner. Jag höll mig fast vid den lilla gnutta hopp ett tag till även ifall jag förberedde mig på att det som absolut inte fick hända höll på att hända. Pontus och Daniels föräldrar kom och hälsade på oss och lämnade lite grejer. Vet att jag var väldigt tacksam för deras stöd framförallt för Daniels skull, jag ville inte att han skulle må dåligt och kände mig ganska så maktlös som bara låg där i sängen som ett drogat vrak. Vet att jag tyckte synd om honom för att han var tvungen att vara stark när jag var så svag trots att han förlorade ett barn precis lika mycket som jag. Allt jag ville var att skydda min familj. Fan, fan, fan att jag inte lyckades med det. Jag somnade ganska tidigt den kvällen, jag hade förväntat mig massa mardrömmar och en helt sömnlös natt men jag var så trött efter chocken och traumat så jag slocknade trots allt.