Jag får ofta höra att jag är stark. Stark som orkar resa på mig och gå vidare. Det är en komplimang verkligen men lite kan jag känna att jag faktiskt inte har något val. När Isabella dog fanns det tre alternativ.
1. Lägga mig ner och dö -Inte aktuellt eftersom jag älskar livet.
2. Gräva ner mig i sorg och bli bitter över att detta hände just mig, skylla på andra -Inte heller ett alternativ då vi tidigt bestämde oss för att Isabella inte ska symbolisera något negativt i våra liv.
3. Ta mig igenom det värsta tänkbara, känna lycka över vad vi fick och fortsätta leva -Detta valde jag, det är en kamp varje dag för sorgen kommer man inte ifrån. Visst är jag gnällig över småsaker som annars inte skulle beröra mig och visst har jag svårt att känna lycka nu för tiden. Men trots att det är svårt så vill jag inget annat än att känna just lycka och glädje till livet. Så visst har jag en inre styrka som gör att jag orkar fortsätta kämpa för något som faktiskt nästan känns omöjligt men jag har också många stunder då jag känner mig otroligt svag och maktlös. Det är då jag måste komma ihåg vad jag har och har fått uppleva. Jag har en fantastisk Daniel vid min sida, familj och vänner som är ett otroligt stöd, jag har fått träffa min fina dotter och så har jag bebis i magen som ger nytt hopp om framtiden. Jag har faktiskt alla ingredienser för att bli lycklig, det som hindrar mig nu är mina tankar men jag jobbar på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar