Att bli förälder är min svåraste och bästa resa. I det ögonblicket förra hösten när gravidetetstesten (ja plural) visade plus blev vi föräldrar. Något som jag drömt om i många, många år men som nu blev verklighet. Att vi förlorade vår älskade tjej gjorde mig förvirrad om huruvida vi nu räknades som föräldrar eller inte, identitetskrisen hos mig blev ett faktum. Bara några få månader senare kom de där plusen igen och jag insåg att jag faktiskt aldrig förlorat mitt föräldraskap. Det jag däremot förlorat var glädjen över att vara gravid. Missförstå mig inte jag är så glad över att vi väntar vår bebis och älskar lille bus otroligt mycket men jag vill bara att graviditeten ska vara över. Jag vill veta att allt går bra den här gången och det kan jag inte veta så länge jag är gravid. Har aldrig någonsin haft en sådan här längtan efter november tidigare. Jag är rädd. Men det är som alla säger, 6 månader går fort och jag måste försöka njuta av bebis här och nu. Men på tisdag ska vi få träffa bebis med ett tidigt ultraljud och jag hoppas detta kan stilla min oro något. Bjuder på en bild från när jag var liten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar