Svinjobbig morgon idag. Har gråtit nästan sedan jag vaknade för tre timmar sedan. Ibland sköljer sorgen efter Bella över mig och det finns ingen hejd på känslorna. Jag saknar henne så mycket så att hela kroppen blir förlamad. Jag är så stolt över mitt första barn, hon var så vacker och fin. Nu upplever jag att jag inte längre får ha henne som första barn för att hon dog så ung. Tror till och med att jag räknas som förstagångsföderska. Och folk frågar mig hur det känns att jag ska bli förälder... Det är i all välmening det vet jag men jag har ju varit mamma till min tjej sedan januari när hon kom och försvann. För mig är det så viktigt att hon alltid får vara del av vår familj, hon kommer aldrig vara bortglömd. Känslan av att hon inte får vara ihågkommen längre bara för att lillasyster kommer gör mig jättearg och ledsen. Isabella är mitt första barn och så kommer det alltid att vara och jag önskar verkligen att folk hade lite större förståelse för detta. Vi ersätter inte vårt barn med ett nytt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar