På onsdag går jag in i vecka 19 och den där läskiga veckan 23 närmar sig snabbt. Rädslan ilar i mig allt oftare för jag vet att inget är säkert och att skräcken kan slå till precis när som helst. Jag börjar våga vara lycklig igen och det är nästan det som skrämmer mig mest.. För jag vet att det som är för bra för att vara sant ofta är det och när man befinner sig i det sinnestillståndet måste något ryckas ifrån en. Jag har sådana ledsna dagar ibland när jag är helt övertygad om att något illa kommer hända någon av de personer i mitt liv jag håller närmast hjärtat. Bebis är såklart min största oro men även Daniel eller någon av mina andra familjemedlemmar kan drabbas av min "lycka". Det är hemskt att skrämma upp sig själv på det här viset men Isabellas död har fått mig att inse att jag är en av dem som som beskrivs i meningen "det är sådant som händer andra".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar