Jävla skit

Idag är en sån dag... En jobbig dag, när det är näst intill omöjligt att kliva upp ur sängen. När jag saknar henne så det värker i hela kroppen. Det har nästan gått åtta månader nu. Det är längre tid än vad jag fick på mig att lära känna henne. Det känns inte helt okej. Det känns inte okej alls faktiskt. Jag vill ha båda mina barn hos mig. Jag vill inte tvingas älska på avstånd. Jag vill inte att det enda jag har av Isabella ska få plats i en liten låda. Men det är så det är. Jävla skit. Jävla, jävla skit!

Barnvagn

Igår gjorde vi det, vi köpte en barnvagn. Har gått spanat in barnvagnar i nästan ett år nu och hade tidigare förälskat mig i Emmaljungas White Leatherette men efter många vändor fram och tillbaka har jag insett att jag nog inte är tillräckligt skötsam för att ta hand om en helvit vagn. Jag tror att den kan hålla sig riktigt fin om man är noga med att torka av den direkt när det uppstått fläckar men jag känner mig själv såpas väl att det nog aldrig skulle bli en hållbar relation för mig och vagnen, hur snygg jag än tycker att den är. Så därför blev det en Emmaljunga Super Nitro- Pepita Navy istället och liggdelen en Citykorg i Dark Grey. Jag är så himla nöjd och längtar verkligen tills vagnen kommer så jag kan få boa lite ytterligare.

 Bilderna är lånade från Emmaljunga

Till pappa

Dina tjejer saknar dig!

En hjälpande hand

Känner mig så otroligt lugn och harmonisk idag. Trivs verkligen med att hösten är här. Ute vräker det ner och inne har jag kurat upp mig i soffan med tända ljus och en kopp te. Bebis i magen sprattlar runt och jag har tänt Isabellas ljus medan vi lyssnar på hennes sång. Idag är en läkdag då jag ger mig själv tid för alla tankar och känslor. Imorgon åker Daniel till Lissabon med jobbet och jag blir ensam i fyra dagar. Det är läskigt, fruktansvärt läskigt. Om något händer så vill jag inte vara ensam. I sådana här lägen känns det fint att veta att jag har ett fantastiskt nätverk som ställer upp för mig när jag behöver det som mest. Underbara vänner och familj, jag är så tacksam och lyckligt lottad. Nu ska jag mysa lite till innan det är dags för storhandling och vattengympa.

Vattengympa

Igår gjorde jag min sista dag på jobbet på länge. Tyvärr blev det så, kroppen klarade inte mer... På onsdag ska jag träffa läkaren och får då förhoppningsvis kryckor som underlättar lite för mig när jag ska gå. Har konstant smärta vilket påverkar humöret mycket. Jaja... Till något lite roligare så tänkte jag att nu när jag ska vara hemma under sådan lång tid är det viktigt att jag ändå aktiverar mig (i den mån det går) så på tisdag börjar jag i vattengympa för gravida på vattenpalatset i Lerum. Det ska verkligen bli jätteroligt och det stod att det gick bra trots foglossning. Känner att det är viktigt för både mig och bebisen att jag inte bara blir liggandes här hemma på soffan i tre månader. Så denna typ av aktivitet tror jag kommer bli fantastiskt bra.

Lite bra

Näää... känner att inlägget nedan blev på tok för negativt så nu måste jag kontra med något positivt. Jag kan berätta att bebisen buffas och sparkas väldigt mycket nu för tiden, man kan till och med se hur magen skumpar till. Det är väldigt mysigt. Sedan har jag världens bästa pojkvän, sambo och fästman som alltid ställer upp för oss (mig och bebis). Jag har även en himla fin vän som heter Josefin som jag vet att jag kan vända mig till när jag behöver stöd och uppmuntran.  Jag är verkligen omgiven av bra människor vilket känns himla tryggt och fint när man har sådana här skitdagar.Stort tack till er!

En väldigt deppig dag

När kroppen ger upp och man måste inse att det inte går längre. När prioriteringarna ändras om. När min kämpaglöd inte längre vinner över kroppens ovilja att samarbeta. När jag ber om ursäkt över min existens.

Jag är glad över att jag inte är en sådan person som lägger sig platt varje gång det kommer ett hinder. Jag har en inre drivkraft som inte alla har och den är jag tacksam över. Men.. när det gäller på att lyssna på vad jag klarar av och inte så är den drivkraften väldigt förvirrande. Jag klarar allt. Det tror jag i alla fall och jag lägger förväntningar om att jag är oövervinnerlig på mig själv. Detta resulterar givetvis i magplask. Och det gör ont. Det gör ont att inse att jag inte är så stark som jag önskar att jag vore. Känslan i kroppen om att jag sviker alla i min närhet gör också ont. Och så var det det där med prioriteringar. Min bebis måste få vara det viktigaste i mitt liv. Viktigare än att jag kämpar min kropp och därmed henne i fördärvet.

Det här året symboliserar misslyckanden för mig och jag längtar tills jag kan lägga det bakom mig och fokusera på det som faktiskt går bra istället. Just nu orkar jag inte mer varken fysiskt eller psykiskt. Alla bakslag äter upp mig inifrån och jag har så svårt att urskilja det positiva. Jag är trött på att ha någon som bankar ner mig i marken varje gång jag försöker ställa mig upp. Jag förlorade mitt barn, jag blev sjukskriven, jag blev tvungen att byta jobb, på nya jobbet levde jag inte upp till de förväntningar jag har på mig själv eller som jag tror att andra har på mig. Nya graviditeten resulterade i ordentligt illamående, orken tog slut och jag kunde inte följa med på något roligt längre, sedan kom foglossningen och därefter infektionerna. Stressen och oron över alla dessa moment tär hårt på mig. Det här året har satt sina spår i mig på ett mörkt och negativt vis som jag verkligen föraktar, därmed föraktar jag även bitar av mig själv. Jag saknar att se på livet med positiva ögon. Idag är jag för trött för att ta itu med det men det är en ny dag imorgon. Jag kommer att bli sjukskriven för att få chans att ge mig själv det lugn och den vila jag så desperat behöver. Sjukskrivningen känns som ytterligare ett misslyckande men någonstans förstår jag att jag måste för att kunna kurera mig och läka till den människan som jag vill vara när min bebis kommer.