Jävla skit

Idag är en sån dag... En jobbig dag, när det är näst intill omöjligt att kliva upp ur sängen. När jag saknar henne så det värker i hela kroppen. Det har nästan gått åtta månader nu. Det är längre tid än vad jag fick på mig att lära känna henne. Det känns inte helt okej. Det känns inte okej alls faktiskt. Jag vill ha båda mina barn hos mig. Jag vill inte tvingas älska på avstånd. Jag vill inte att det enda jag har av Isabella ska få plats i en liten låda. Men det är så det är. Jävla skit. Jävla, jävla skit!

Barnvagn

Igår gjorde vi det, vi köpte en barnvagn. Har gått spanat in barnvagnar i nästan ett år nu och hade tidigare förälskat mig i Emmaljungas White Leatherette men efter många vändor fram och tillbaka har jag insett att jag nog inte är tillräckligt skötsam för att ta hand om en helvit vagn. Jag tror att den kan hålla sig riktigt fin om man är noga med att torka av den direkt när det uppstått fläckar men jag känner mig själv såpas väl att det nog aldrig skulle bli en hållbar relation för mig och vagnen, hur snygg jag än tycker att den är. Så därför blev det en Emmaljunga Super Nitro- Pepita Navy istället och liggdelen en Citykorg i Dark Grey. Jag är så himla nöjd och längtar verkligen tills vagnen kommer så jag kan få boa lite ytterligare.

 Bilderna är lånade från Emmaljunga

Till pappa

Dina tjejer saknar dig!

En hjälpande hand

Känner mig så otroligt lugn och harmonisk idag. Trivs verkligen med att hösten är här. Ute vräker det ner och inne har jag kurat upp mig i soffan med tända ljus och en kopp te. Bebis i magen sprattlar runt och jag har tänt Isabellas ljus medan vi lyssnar på hennes sång. Idag är en läkdag då jag ger mig själv tid för alla tankar och känslor. Imorgon åker Daniel till Lissabon med jobbet och jag blir ensam i fyra dagar. Det är läskigt, fruktansvärt läskigt. Om något händer så vill jag inte vara ensam. I sådana här lägen känns det fint att veta att jag har ett fantastiskt nätverk som ställer upp för mig när jag behöver det som mest. Underbara vänner och familj, jag är så tacksam och lyckligt lottad. Nu ska jag mysa lite till innan det är dags för storhandling och vattengympa.

Vattengympa

Igår gjorde jag min sista dag på jobbet på länge. Tyvärr blev det så, kroppen klarade inte mer... På onsdag ska jag träffa läkaren och får då förhoppningsvis kryckor som underlättar lite för mig när jag ska gå. Har konstant smärta vilket påverkar humöret mycket. Jaja... Till något lite roligare så tänkte jag att nu när jag ska vara hemma under sådan lång tid är det viktigt att jag ändå aktiverar mig (i den mån det går) så på tisdag börjar jag i vattengympa för gravida på vattenpalatset i Lerum. Det ska verkligen bli jätteroligt och det stod att det gick bra trots foglossning. Känner att det är viktigt för både mig och bebisen att jag inte bara blir liggandes här hemma på soffan i tre månader. Så denna typ av aktivitet tror jag kommer bli fantastiskt bra.

Lite bra

Näää... känner att inlägget nedan blev på tok för negativt så nu måste jag kontra med något positivt. Jag kan berätta att bebisen buffas och sparkas väldigt mycket nu för tiden, man kan till och med se hur magen skumpar till. Det är väldigt mysigt. Sedan har jag världens bästa pojkvän, sambo och fästman som alltid ställer upp för oss (mig och bebis). Jag har även en himla fin vän som heter Josefin som jag vet att jag kan vända mig till när jag behöver stöd och uppmuntran.  Jag är verkligen omgiven av bra människor vilket känns himla tryggt och fint när man har sådana här skitdagar.Stort tack till er!

En väldigt deppig dag

När kroppen ger upp och man måste inse att det inte går längre. När prioriteringarna ändras om. När min kämpaglöd inte längre vinner över kroppens ovilja att samarbeta. När jag ber om ursäkt över min existens.

Jag är glad över att jag inte är en sådan person som lägger sig platt varje gång det kommer ett hinder. Jag har en inre drivkraft som inte alla har och den är jag tacksam över. Men.. när det gäller på att lyssna på vad jag klarar av och inte så är den drivkraften väldigt förvirrande. Jag klarar allt. Det tror jag i alla fall och jag lägger förväntningar om att jag är oövervinnerlig på mig själv. Detta resulterar givetvis i magplask. Och det gör ont. Det gör ont att inse att jag inte är så stark som jag önskar att jag vore. Känslan i kroppen om att jag sviker alla i min närhet gör också ont. Och så var det det där med prioriteringar. Min bebis måste få vara det viktigaste i mitt liv. Viktigare än att jag kämpar min kropp och därmed henne i fördärvet.

Det här året symboliserar misslyckanden för mig och jag längtar tills jag kan lägga det bakom mig och fokusera på det som faktiskt går bra istället. Just nu orkar jag inte mer varken fysiskt eller psykiskt. Alla bakslag äter upp mig inifrån och jag har så svårt att urskilja det positiva. Jag är trött på att ha någon som bankar ner mig i marken varje gång jag försöker ställa mig upp. Jag förlorade mitt barn, jag blev sjukskriven, jag blev tvungen att byta jobb, på nya jobbet levde jag inte upp till de förväntningar jag har på mig själv eller som jag tror att andra har på mig. Nya graviditeten resulterade i ordentligt illamående, orken tog slut och jag kunde inte följa med på något roligt längre, sedan kom foglossningen och därefter infektionerna. Stressen och oron över alla dessa moment tär hårt på mig. Det här året har satt sina spår i mig på ett mörkt och negativt vis som jag verkligen föraktar, därmed föraktar jag även bitar av mig själv. Jag saknar att se på livet med positiva ögon. Idag är jag för trött för att ta itu med det men det är en ny dag imorgon. Jag kommer att bli sjukskriven för att få chans att ge mig själv det lugn och den vila jag så desperat behöver. Sjukskrivningen känns som ytterligare ett misslyckande men någonstans förstår jag att jag måste för att kunna kurera mig och läka till den människan som jag vill vara när min bebis kommer.

Otillräcklig

Är så jävla less. Hatar känslan av att känna mig otillräcklig men det är just vad jag gör. Klarar inte av mitt jobb så bra som jag vill, klarar inte av hemmet så bra som jag vill, klarar inte av att vara en så bra vän som jag vill, klarar inte av att vara en så bra flickvän som jag vill och störst av allt så klarar inte min kropp av att hantera den här graviditeten så bra som jag vill. Det är som om min kropp gång på gång attackerar sig själv. Det är det ena efter det andra och jag har ont precis överallt. Det i sin tur frestar på mitt psyke och jag känner bara att jag vill lägga mig på golvet och ge upp. Jag har varit gravid i ett år nu.. Med ett uppehåll på två månader. Jag orkar inte mer nu. Jag vill träffa mina barn. Och varje gång jag tänker att jag inte orkar mer hugger det till i magen och jag skäms och får otroligt dåligt samvete.. Jag tror att genom att tänka de tankarna dödar jag mitt barn. Jag önskar ju inte bort henne på något vis, jag är bara så otroligt trött på att inte kunna prestera så bra som jag önskar. Jag har ont. Jag är trött. Jag saknar och längtar så det värker i mig. Försöker vara stark men känner mig så otroligt jävla svag.

Önskelista

Just nu är önskelistan lång inför lillbusans ankomst. Här är några av de saker jag verkligen skulle vilja ha.

1. Spjälskydd från Elodie details
2. Bäddset och filt från Lexington
3. Åkpåse från Elodie details
4. Emmaljunga skötväska
5. Vagn Emmaljunga Super wiking

Semestern är över

Vecka 24 nu (23+5)

Idag är det sista semesterdagen. Ska faktiskt bli spännande att komma tillbaka till jobbet. Vi har fått ommålat på förskolan så nu ska vi se till att utforma pedagogiska miljöer på bästa sätt. Kul att få vara delaktig. Älskar mitt jobb och diskutera pedagogik är något jag trivs och känner mig trygg med. Så ja.. Jag är helt okej med att det är sista semesterdagen idag. Däremot blir det tufft att gå upp tidigare på mornarna igen. Sömnen behöver jag all jag kan få om jag ska orka långa dagar. Har ju också åkt på foglossningen från helvetet så jag får ont så fort jag gör något vilket också ligger som ett litet orosmoment. Vet ju inte hur det går att arbeta med mina 1-3åringar som kräver en hel del .. Misslyckanden är inte riktigt min grej och hatar att erkänna mig svag. Så ja, jag får göra som jag gjort hela detta året, en dag i taget. Varje dag jag klarar är en bedrift även om det känns lite löjligt att se på det så. Nu är det nog så illa att det är läggdags för mig om jag ska orka av morgondagen. Natti natt.

Välkomna

Kul att det har droppat in lite nya läsare. Tänkte bara berätta för er att alla kommentarer, frågor eller liknande är väldigt välkommet. Var inte rädda eller blyga för det är bara uppskattat och jag svarar mer än gärna!

Lämna plats åt hösten

(Collage från google)

Jag längtar till hösten så jag håller på att gå sönder just nu. Jag har aldrig varit stort fan av värme utan alltid föredragit höst och vinter framför sommar och vår. Men denna sommaren har ju varit och är fortfarande en olidlig värmeplåga. Min kropp klarar inte av det, mina händer och fötter svullnar och jag får huvudvärk och nässelutslag. Ja, jag är på riktigt allergisk mot värme. Dessutom svettas jag som en gris så jag känner mig otroligt ofräsch jämt, det är svårt att sova när det är varmt och ljust och så jag har knappt några sommarkläder som passar så jag känner mig inte alls på topp just nu faktiskt. Allt är bara en lång väntan. Just nu längtar jag såklart framförallt till november när bebis kommer men jag längtar också efter att kunna sova i ett svalt mörkt rum, krypa upp i soffan med en filt och en kopp te, tända massa ljus och gå en promenad när höstens alla färger brinner i träden. Snälla, snälla, snälla... Nu har det varit en kanonsommar för alla som älskar det men nu kan den gott få ta slut snabbt och lämna plats för lite regn och rusk. Jag behöver det, mitt psyke behöver det och min kropp behöver det.